Fler Tove Jansson-citat

De sista Tove Jansson-citaten, båda från hennes Sommarboken (Bokus, AdLibris). Det första om bräckligheten hos något som växt fram under århundraden:

På öns utsida bakom berget fanns ett bälte av död skog. Det var här vinden låg på och under många hundra år hade skogen försökt växa tvärs emot stormarna och fått ett alldeles eget utseende. Om man rodde förbi var det uppenbart att varje träd sträckte sig undan vinden, de hukade och knutade sig och många av dem kröp. Efterhand brast stammarna eller multnade och sjönk, de döda stödde eller krossade dem som ännu hade grönt i toppen och alla tillsammans bildade en hoptovad massa av envis undergivenhet. Marken var blank av bruna barr utom där granarna hade beslutat sig för att kräla istället för att stå, deras grönska växte i ett slags yppigt raseri, fuktig och lysande som i en djungel. Skogen kallades spökskogen. Den hade format sig själv med långsam möda och balansen mellan att överleva och utplånas var så ömtålig att inte den minsta förändring var tänkbar. Att öppna en glänta eller åtskilja de hopsjunkna stammarna kunde föra till spökskogens undergång. Kärrvattnet fick inte ledas bort, ingenting fick planteras bakom den skyddande muren.

Det andra är också det om skapande:

Men i spökskogen satt farmorn och snidade främmande djur. Hon skar ut dem ur grenar och trästycken och gav dem tassar och ansikten men deras utseende var bara antytt, aldrig för tydligt. De bibehåll sin själ av trä och krökningen av ryggar och ben hade växandets egen outgrundliga form, fortfarande en del av den förmultnande skogen. Någon gång skar farmorn ut dem direkt ur en stubbe eller en stam. Hennes trädjur blev fler och fler. De satt fasthakade eller gränsle i träden, vilande mot stammen eller nersjunkna i marken, med sträckta armar sjönk de i kärrvattnet eller låg lugnt hoprullade och sov vid en rot. Ibland var de bara en profil inne i skuggan och ibland två eller tre tillsammans, inbegripna i slagsmål eller kärlek. Farmorn arbetade endast i gammalt trä som redan hade funnit sin form, det vill säga hon såg och utsåg det trä som uttryckte vad hon ville.

Stycket fortsätter:

En gång hittade farmorn en stor vit ryggkota i sanden. Den var för hård att arbeta med men kunde inte bli vackrare, därför lade hon den i spökskogen som den var. Hon hittade flera ben, vita eller grånade, alla ilandspolade av havet.

Vad är det du håller på med? frågade Sophia.

Jag leker, svarade farmorn.

Sophia kröp in i spökskogen och såg allt som hennes farmor hade gjort. Är det en vernissage? frågade hon. Men farmorn sa att det inte hade med skulptur att göra, skulptur är något helt annat.

Jag tycker mycket om Tove Jansson.