Designens kommunikativa sida
I en artikel med titeln “Design-Sverige under påverkan” av Bo Madestrand i inredningstidningen Residence1 intervjuas bland andra Andreas och Jonas Nobel på Uglycute:
Uglycutes kännetecken är att de ofta arbetar med enkla, billiga material, som grå filtmattor och sönderbrutna spånskivor. Deras inredningar [...] utmanar den goda smaken med sina påvra material och sin totala brist på ytfinish. Men det är inte så mycket ett estetiskt val som en ekonomisk nödvändighet, påpekar Jonas Nobel:
“Jag skulle inte ha något emot att arbeta med marmor, men det finns heller ingenting som säger att nålfilt är ett sämre material. Med våra inredningar vill vi diskutera de hierarkier mellan material som alla tar för givna [min emfas].”
Är detta ett exempel på designens kommunikativa sida?
Madestrand intervjuar även Sofia Lagerkvist och Charlotte von der Lancken på Front:
“Vi har talat mycket om att berättelsen bakom är lika viktig som objekten i sig”, säger Sofia Lagerkvist. “I design bortser man ofta från att saker förändras, man hoppas att så lite som möjligt ska hända. I Tensta gjorde vi tvärtom, vi lät slumpen styra vad som hände.”
På torget utanför Tensta konsthall och i kafeterian har Front placerat ut vita plaststolar, masstillverkade objekt utan känd formgivare. [...] Front berättar att just den här sortens stolar bannlysts i offentliga miljöer i många svenska kommuner:
“De ses som ett tecken på att man inte har några ambitioner”, säger Charlotte von der Lancken.
Är detta ytterligare ett exempel?
En bildtext i artikeln lyder: “Anders Jakobsen (Lagombra) är en av de formgivare som gått längst i sin reaktion mot den konventionella estetiken.” Jag funderar över om det är en reaktion som kommenterar eller om den bara är sprungen ur en önskan efter förnyelse.
1 Vilket nummer den var publicerad har jag ingen aning om; jag rev ut artikeln för länge sedan och ingenstans på dess fyra sidor går det att spåra varken vilken tidning (detta minns jag dock) eller vilket nummer den är ifrån.