Design och altruism

Lagom till halvtid i designåret läser jag en av de förberedande artiklarna i nummer 4/04 av tidskriften Form, om hur begreppet design definieras; en artikel av Ulf Beckman med titeln “Designdefinitioner” (PDF).

[...] genomtänkt design verkar alltid för en bättre värld och ett enklare liv. [...] användbart, attraktivt, [...] ekonomiskt, ekologiskt och estetiskt. [...] långsiktiga överväganden.

Om man kallar sig designer, men ägnar sig åt att utforma produkter som i första hand ska säljas, som gärna ska sätta omdömet ur spel och få en att köpa trots att man inte behöver produkten, har man då inte rätt att kalla sig designer? Är design alltid god?

Jag inbillar mig att vissa företag spenderar energi på att göra sina produkter så kortlivade som möjligt utan att uppenbarligen vara av dålig kvalité, så att man snart köper en ny. Jag brukar tänka på det när det gäller tallrikar och glas till exempel – hur snabbt de slits och ber om att ersättas, samtidigt som mina far- och morföräldrar hade porslin i gott skick med många decennier på nacken. Även kläder – hur snabbt de tvättas ur eller får hål. Finns det inte designers bakom som i laboratorier hittat den perfekta livskortheten, där man tillräckligt länge är nöjd med varan för att varumärket inte ska solkas, men där varan ändå slits lagom fort för att garantera nya intäkter?

Att design alltid skulle verka för “en bättre värld och ett enklare liv” ger bilden av designern som uteslutande i användarens tjänst. Det verkar för mig som en romantisering. Design är om något ett vägande av intressen – producentens mot konsumentens. Det finns ingen altruism inom designområdet.