Storstäder kräver otrygga ställen?

Detta är ur en kort DN-artikel av Bo Madestrand som jag haft liggande länge.

Den som föraktar Stockholms modernisering på 60-talet kan hämta alla sina argument på ett hundratal meter mellan Tegelbacken och Herkulesgatan. Men det är något med den här sortens platser som fascinerar och lockar. I New York är invånarna fortfarande rasande på förre borgmästaren Rudy Giuliani för att han sanerade bort porrträsket på 42:a gatan – inte för att de själva besökte de skumma lokalerna, men för att en storstad behöver den sortens andningshål.

Madestrand skriver under rubriken “Skum aktivitet ger staden liv” om Tysta Marigången, som löper under hotell Sheraton. “Ingenstans i Stockholm känner man sig mer otrygg”, skriver han. Där sitter turister i hotellets pianobar “i princip vägg i vägg med Stockholms värsta förbrytare”. Han fortsätter – och det är följande poäng som jag inte kunnat få ur huvudet:

Låt oss tala tyst om Tysta Marigången. Den dagen en opinionshungrig politiker lägger sina ögon på dess mörka prång kommer hela maskineriet att sätta i gång, och innan vi vet ordet av har hela området förvandlats till ett upplevelsecentrum, komplett med multibiografer och snabbmat. Och Stockholm blir lite säkrare, lite renare, lite tråkigare.

Nu när jag skriver detta inser jag att jag har missat en detalj. I minnet har hans poäng varit att sådana “andningshål” är en förutsättning för att resten av staden ska vara trygg och säker. Jag trodde hans poäng var att någonstans måste de osäkra elementen ta vägen. Men han avslutar med att säga att en sanering skulle ge en lite säkrare stad, men tråkigare. Nu förstår jag ingenting.

(Eventuellt intressant i detta sammanhang, “Design Against Crime”.)