Lekskulpturer och design

- De flesta lekredskap är sådana som man inte vill tala om i konstnärlig mening [säger Kaj Larsson på Stockholms stads konstkansli]. Det är tråkiga standardredskap som inte ger någon som helst lust för ögat.

En bra lekskulptur är ett konstverk i sig. En kvalitet utöver den estetiska är att den dessutom går att leka på och i.
- “Klängvänlig konst lockar till lek”, Nisse Larsson, DN, 14 aug. 2003.

Jag tycker lekskulpturer är intressanta ur designsynvinkel, eftersom det verkar som de i första hand ska vara konstverk (åtminstone i denna artikel). Artikeln nämner Egon Möller-Nielsen som skapat flera lekskulpturer i Stockholm under 40- och 50-talen. Bilden ovan är från hans “Domarring” i Rålambshovsparken. Larsson skriver:

- Han kunde göra abstrakta skulpturer för offentlig miljö utan att någon gnällde. Hans trick var just att kalla dem för lekskulpturer.

Han fick en mängd efterföljare. Skillnaden var bara det att de lade huvudvikten vid själva lekredskapet. Egon Möller-Nielsen såg sina verk främst som abstrakta skulpturer. Att de var klängvänliga gjorde att barnen blev en integrerad del av konstverket.

Jag tänkte på detta när jag besökte Formbart på dess sista dag – hur mycket av de utställda föremålen som var helt utan avsedd funktion. Annars brukar funktionen betonas.

(Om någon råkar ha årsprenumeration och skulle kunna söka rätt på URL:en för ovanstående artikel vore jag tacksam. Den publika sökfunktionen är begränsad till senaste halvåret.)