DN om arkitekturens konstnärliga och kommunikativa sida

I Dagens Nyheter idag ställer Peder Alton under rubriken “Konsten att bygga i en ny tid” den aktuella svenska översättningen av Jane Jacobs The Death and Life of Great American Cities mot en diger essäsamling utgiven i samband med en utställning i Genua förra året med titeln “Architecture & Arts”. Han skriver:

Det går faktiskt inte längre att blunda för arkitekturens uppenbara kommunikativa sida och den vurm för “figurativa”, grafiska inslag som inte minst amerikanen Frank Gehry (arkitekt till Guggenheimmuseet i Bilbao) är så intresserad av.

Jacobs inställning till detta sammanfattar han såhär:

I inledningen [till sin bok] slår Jane Jacobs fast att “a city cannot be a work of art” [...]. Därefter följer en mycket detaljrik skildring av allt som får städer att blomstra men också initierade analyser av urbana felsteg. Och naturligtvis nonchalerar hon alla idéer om att arkitektur, och mer specifikt enskilda hus, har något med saken att göra. Det är gatorna och trottoarernas liv som avgör hur människor rör sig mellan husen och vad som finns inne i butikerna. Inte minst är växelspelet mellan olika befolkningsgrupper och gränsen mellan det offentliga och privata avgörande.

Jag har inte riktigt bestämt mig för var jag står här. Jag har läst lite av Nikos Salingaros kritik mot dekonstruktionistisk arkitektur, i boken Anti-Architecture and Deconstruction och jag vet inte om jag köper hans resonemang att dessa byggnaders utformning skulle vara skadliga för oss, eller att dekonstruktionen i sig är ett mentalt virus.

När det gäller Jacobs teorier skriver Alton:

Jacobs stadsanalys är påbörjad sent på 1950-talet då ännu mycket fanns att rädda i de amerikanska städerna. I dag ser det radikalt annorlunda ut och frågor om “gated communities”, inhängnade medelklassområden, växande förfallsprocesser i städernas utkanter och en lika växande bilism har tagit över all stadsanalys.

Själv tycker jag att hennes idéer håller ännu och jag tycker det verkar som de påverkar dagens stadsplanering. Det är mycket prat om mixed use och diversity, när det vid början av 1960-talet handlade om åtskillnad av funktioner, use zoning.

Bortsett från Salingaros och Jacobs tycker jag att Stewart Brand i sin bok How Buildings Learn är mest relevant när det gäller kritik av dagens arkitektur. Brand beskriver en arkitektur som glömt bort sin historia, som glömt århundraden av kunskaper om hur byggnader anpassar sig till sina användare. (Brand har dessutom spenderat det senaste året i funderingar om städer, så det ska bli intressant att höra vad han säger om det).

Alton avslutar sin artikel:

En ny fixpunkt är Peter Cooks och Colin Fourniers Kunsthaus Graz som ligger som en svällande blå glasbubbla mitt i staden och som kanske till och med tydligare än Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao beskriver vad som väntar: en ohämmat egensinnig arkitektur som för gott lämnat antikens förebilder med sitt evigt bärande och burna motiv av pelare och arkitrav (eller “berättelse” som det heter allt oftare i ny arkitekturteori) och i stället hämtar näring ur Stanley Kubricks filmer “A clockwork orange” och “The shining” eller från fotografier av Lee Friedlander och André Kertész. Eller, som i Rem Koolhaas fall, från ny kommunikationsteknik.

Jag kan tänka mig sämre förebilder.

(Jag har skrivit en hel del om Jane Jacobs här. Jag är också mitt uppe i ett förmodligen långt projekt att blogga mina anteckningar om Brands bok; se “Notes on How Buildings Learn, Introduction” och “Notes on How Buildings Learn, Anticipating Function”.)