Juan Goytisolo om det muntliga berättandet

I Dagens Nyheter den 31 augusti fanns infört ett föredrag av den spanske författaren Juan Goytisolo om “det muntliga berättandets mirakler”. Bland annat nämndes sandmålningar i Vanuatu och bland navajoindianer.

Blomsterdiagrammen i republiken Vanuatu förklarades [som världsarv] av Unesco [...]. Man formar dem på slät mark, i den fina sanden på en strand eller i en vulkans svarta aska. Mästaren som väver “berättelsen” slätar först till marken med handflatan och börjar rita en labyrint som alltid ser likadan ut, sådan han lärt sig den av förfäderna: denna åskådliga berättelses vida solfjäder av register och betydelser förmedlas av trädformiga eller cirkulära diagram vars former skiftar under det att berättaren med enastående skicklighet utvecklar dem. Historier, lärdom, magiska bruk och en hel kosmogoni av myter och fabler bildar tillsammans en flyktig framställning som fortlöpande suddas ut eller upplöses.

Jag tolkar det som berättelserna får stöd av dessa diagram, att de håller berättelserna (“register”). Samtidigt är det säkert ömsesidigt: att berättelserna ger stöd åt diagrammen.

Jag kommer att tänka på Bruce Chatwins Drömspår, som handlar om aboriginernas tradition att med sånger beskriva vägar genom öknen.

Goytisolo fortsätter:

De unga lägger på minnet den intrig som träder fram inför deras ögon: dess utvikningar, vändningar, visuella och tankemässiga grepp överför till seklernas garn deras ursprungliga krönika av legender. Det mänskliga ordet – en immateriell och helig bärare av tradition hos de otaliga etniska grupper som finns utspridda på vår lilla planet – blev i Melanesien inte skriftfäst såsom på kilskriftstavlorna i Mesopotamien eller de egyptiska steninskriptionerna.

Alltsedan ordets avlägsna födelse försvinner rösterna som diagrammen av sand i Vanuatu. Lärjungarna måste lära sig grundmönstret till och betydelsen hos mästarnas berättelse för att sedan kunna förmedla den till sina barn.

En tanke jag fick när jag läste Drömspår var hur det verkade som, åtminstone i Chatwins omstridda framställning, att så mycket i deras kultur hade som syfte att upprätthålla kulturen och traditionerna, sångerna. Goytisolo talar om ceremonier och seder, om “det narrativa pollenet [som] sprids i vindrosens alla riktningar”.

Jag fastnade även för detta:

Åverlagringen [i Tusen och en natt] av berättelser och läsning till en palimpsest [NE: “litterärt verk som utgår från en äldre ‘hypotext’ (undertext); t.ex. Joyces ‘Ulysses’ som vilar på Odysséen. Bildligt används termen mer vagt om texter med dolda innebörder”] utmynnar i polygrafin: konsten att skriva enligt hemliga förfaringssätt som tvingar läsaren att dechiffrera fram skriftens sätt att betyda.