“Bästa formens” klappjakt på plagiatörer och vad den säger om synen på design
Denna säsong av SVT:s “Bästa formen” håller, enligt deras hemsida, “ett särskilt öga på plagiatörer”. Med sådana menas “de som inte själva, av någon anledning, orkar ta fram egna produkter utan helt enkelt stjäl från kollegor”. De exempel på plagiat som visats har dock varit tveksamma, särskilt i fallet med Nike Karlssons gungstol formgiven för Ikea.
I ett avsnitt påstod programledarna Staffan Bengtsson och Pernilla Månsson Colt att Nike Karlsson plagierat en gungstol formgiven av Karin Larsson i början av 1900-talet.
Nike Karlsson ställdes mot väggen i en intervju, men han sa att han aldrig hade sett Karin Larssons stol och att han när han fick se den på bild inte tyckte det var samma stol. Efter intervjun talade programledarna med en gäst (minns inte vem) som höll med om att det var en solklar stöld.
I ett senare avsnitt bad Bengtsson om ursäkt och tog tillbaka sin anklagelse. Gästerna i avsnittet, däribland Hedvig Hedqvist, gav Nike Karlsson sitt stöd och sa att stolarna må likna varann, men det gör de flesta stolar. Hedvig Hedqivst påpekade dessutom att det inte är otänkbart att Karin Larsson sett denna stol och bett sin snickare att tillverka en kopia, eftersom den tidens syn på upphovsrätt var en annan än dagens.
Vad som inte nämnts är att Karin Larsson avled för över 70 år sedan, varför upphovsrätten på gungstolen rimligen borde upphört. Därtill verkar det inte som stolen varit i produktion, bara att den funnits i makarna Larssons hem. Att man nu kan köpa en småskalig modell av stolen i museets butik räknas inte.
I en kort artikel om plagiatanklagelsen i senaste numret av tidskriften Form säger Nike Karlsson:
- Staffan Bengtsson sa efteråt, även om jag inte kan citera honom exakt, att han först i efterhand förstått att jag var välrenommerad. Som om oberättigad kritik hade varit ok om jag varit den okända kusinen från Gotland.
Varje gång “Bästa formen” nämner plagiat så känns det för mig som att det är just detta de stör sig på: att en mindre känd formgivare skulle sko sig på en mer känd. När “Bästa formen” talar om original och plagiat är det som om det skulle finnas fullständigt unika verk, skapade helt oberoende av något annat som existerade tidigare. Alla skapelser bygger ju på något annat; de är variationer på något som funnits tidigare, utvecklingar i andra riktningar, korsbefruktningar, osv.
I ett inslag i ett annat avsnitt gjorde programmet ett besök hos 10-gruppen, där Tom Hedqvist och Ingela Håkansson gick igenom flera av sina mönster och visade exempel på plagiat. I några fall var det ingen tvekan, men i andra fall var det mer tveksamt. Det intressanta är dock att Tom Hedqvist öppet berättat, dock inte i “Bästa formen”, minns inte var, kanske i boken om dem, om mönster som han sett och sedan mer eller mindre knyckt. Något annat som var intressant var att han i inslaget visade en Paul Smith-strumpa som han menade var ett plagiat på ett av hans mönster, vilket han dock tyckte var helt okej givet Smiths storhet.
I en annan artikel i senaste numret av Form refereras ett seminarium om god design som hölls i november på Handelshögskolan i Göteborg, där Lars Strannegård bland annat talade om orsaken till det alltmer utbredda designintresset:
Lars Strannegård ser företagsekonomiska orsaker. Vår vilja till ständig förbättring drivs av företagens insikter om hur design kan generera överskott. En t-shirt från Prada i 100 procent bomull skiljer sig inte nämnvärt från en t-shirt från Åhléns. Ändå kan priset vara mångdubbelt högre trots att produktionskostnaden är i stort sett densamma. Jakten på marginaler på kostnadssidan lönar sig helt enkelt inte. Vinst skapas genom att ta mer betalt för design.
“Bästa formens” klappjakt på plagiatörer tycker jag är en tydlig indikation på att intresset för design i stor utsträckning handlar om designern som varumärke – om att det är en berömd avsändare. Designintresset handlar om att känna till namnen bakom prylarna.
Det är inte bara Puma, det är Philippe Starck.
Och det handlar om att känna till namnen bakom originalen som plagierats. I “Bästa formens” fall i den utsträckning att man maniskt försöker spotta nya plagiat att hänga ut.
