Ingmar Bergman och systemarkitektur
Ur Betty Skawonius artikel “Kaos är granne med Bergman” ur Dagens Nyheter den 14 juli:
Om Ingmar Bergman skall välja den uppsättning han älskar mest så blir det Shakespeares “Vintersagan”. Utan ansträngning flätade han ihop Shakespeare och Carl Jonas Love Almqvist med själva teaterhuset Dramatens jugendslingor i ett lekfullt julspel. Det handlar om svartsjukans dödsbringande kraft och kärleken som mirakel. Ned i den starka brygden blandar Bergman sin egen mytologi och ren buskis: När Per Mattson springer över scenen i isbjörnsdräkt blev det äkta tramshumor av ett slag som vi sällan sett hos Ingmar Bergman.
När jag läste detta tänkte jag på hur en teateruppsättning existerar enbart kollektivt-mentalt i just den ensemblen; skådespelarna, regissören och andra inblandade. Det finns inget sätt att fånga den, dokumentera den, så att den kan sättas upp av en annan regissör och med andra skådespelare.
På samma sätt är det med systemarkitektur. Åven om man dokumenterar den övergripande strukturen, de övergripande flödena, vilka verktyg man använt och så vidare, så finns där något som existerar i samspelet mellan de inblandade.
Inom viss systemarkitektur – kanske är det vanligare inom verksamhetsarkitektur – beskriver man arkitekturella principer, det vill säga värderingar eller motton som man vill hålla sig till. I en sammanställning av en organisations arkitekturella principer jag läst fanns motton som “Uppfinn inte hjulet på nytt”, “Minimera antalet teknologier och produkter i [vår] IT-miljö” och “[Våra] IT-system skall kunna samverka”.
Med Extreme Programming följer ett antal sådana motton, såsom ”You Aren’t Gonna Need It” och ”Once And Only Once” – principer för hur utvecklingsarbetet går till väga. Detta gäller varje metod eller process.
Att dokumentera systemets struktur, flöden och så vidare är att dokumentera mer konkreta företeelser. Värderingarna i gruppen är mer flyktiga. Åven om man identifierar och nedtecknar några av dem finns det en unik dynamik för den konstellation människor som samarbetar – ensemblen.
Jag gillade när Matt Webb skrev, apropå diskussionen om att normalisering är för mesar, att ”Half of software architecture is making sure that somebody can fix a bug in a hurry, add features without breaking it, and be lazy without doing the wrong thing”. I en viss ensemble skulle detta kräva ett system organiserat efter sina medlemmar, där var och en har sin del av arkitekturen och där delarna integreras i det totala systemet med hjälp av vissa arkitekturella element. Kanske en plug-in-arkitektur eller en händelsestyrd komponentbaserad.
I en mer samstämd ensemble skulle medlemmarna känna sig hemma i varandras kod. Behovet skulle vara mindre att organisera den efter individer eller grupper av individer.
En viss teateruppsättning är bara möjlig med vissa skådespelare. Med andra skådespelare finns inte den dynamik som krävs. I DN-artikeln berättar Bergman:
- Jag häpnade när vi arbetade i “Saraband”. Jag visste inte att han [Erland Josephson] kunde gestalta en så genuint elak människa. Det pyser elakhet ur honom, ur varenda jävla por, alltså. Jag hade känt honom så länge och visste inte att han kunde åstadkomma en sådan avgrundslik elakhet.
Alla skådespelare har inte förmågan att spela trovärdigt elak. Alla skådespelare har inte förmågan att i rollen trovärdigt reagera på elakhet. De kan då inte delta i en uppsättning av en teaterpjäs som betonar ondskan.
Fler anteckningar om detta: ”Social Factors and Software Architecture”, “The Semiotics of Software Architecture”, “Agile Culture”, “Vad är arkitektur?” och “Semiotik och systemarkitektur”.