Bloggstafetten: Israel-Palestinakonflikten 4

Fortsätter uppföljningen av Alicios kommentarer.

Alicio vill apropå det jag skrev om diasporan förtydliga att det ”alltid bott judar i området ända till våra dagar”. Min formulering gav intrycket av att alla judar drivits ut ur området. Vidare kommenterar han att när arabiska muslimer år 648 besegrade det bysantinska styret så var det, eftersom området “sedan tusentals år varit [judarnas] hemland”, fråga om “en arabisk invasion”. Vid denna tid, skriver han, “startades ett imperialistiskt krig” där muslimer erövrade “de kristna och judiska områdena i norra Mellanöstern …, hela Nordafrika … samt Persien, dagens Afghanistan och västra Indien”.

Balfourdeklarationen, som jag utifrån Sydsvenskans översikt påstod lovade bort området till den judiska befolkningen, handlade om att återlämna till judarna deras “historiska hemland”. Det brittiska mandatet över Palestina, vilket Alicio som påpekar var ett beslut av Nationernas Förbund, föregångaren till FN. Beslutet gick ut på, fortsätter han, “att ett ‘judiskt nationalhem’ skulle utvecklas i området vid sidan om de andra grupper som levde där”. Förutom judarna fick “också irakiska, libanesiska, syriska och andra araber, samt kurderna … sina nationalhem”.

När således staten Israel utropas är det med Alicios ord “en helt naturlig följd” av dessa beslut. Dock, fortsätter han, så representerade området “endast 13% av det som Nationernas Förbund … hade utlovat” medan araberna “om det utvecklas så som de flesta tror” kommer att få “drygt 80% av ‘det historiska Palestina-mandatet’ (dagens Jordanien, Gaza och delar av Västbanken)”.

Dagen efter staten Israel bildades – och detta medger jag är ett allvarligt utelämnande – förklarade fem angränsande arabiska länder krig. Jag skrev att “majoriteten av den arabiska befolkningen” tvingades på flykt i samband med detta. Alicio skriver att detta är ett sakfel och att “den absoluta majoriteten … lämnade … av rädsla för det krig som arabländerna hade startat”.