Tesugen

Ingmar Bergman om sitt sätt att arbeta

För ett tag sedan lyssnade jag på ett avsnitt av P1:s Kulturradion: Bildrutan från den 11 augusti i år. Programmet var från Bergmanveckan på Fårö där Ingmar Bergman hade en frågestund. Denna avslutades med en fråga från en i den lilla publiken om huruvida han ser hela filmen tydligt framför sig och om han i så fall håller sig till den bilden eller kan frångå den under inspelningens gång. Här är en rå transkribering av Bergmans svar:

Nej, inte under inspelningens gång … När man skriver ett filmmanuskript – åtminstone när jag gör det – då är det liksom två perioder. Det är den tråkiga perioden och den roliga perioden. Den roliga perioden, det är att ligga på dyschan och titta i taket och fantisera och låta bilder komma och gå – och det är en obeskrivlig lycka.

Det kan börja just som en enda bild, och sedan så vill jag ju veta … Det var likadant med Viskningar och rop. Det var länge som jag förföljdes av en enda bild, nämligen fyra vitklädda kvinnor i gammaldags vita, långa klänningar, som var i ett rött rum och hela tiden var bortvända och talade med varandra … Det var i och för sig en vacker bild, men … de gav sig inte. De kom bara tillbaka gång på gång och så kom jag att tänka på, vad vill de säga? Vad säger de till varandra? Så började jag fantisera om … och så kom jag på ... Det är två systrar som … besöker sin sjuka yngre syster … Undan för undan … så har man den där leken. Det är en rolig lek, det är en rolig tid. Det är kreativitet, man är på gång – och det är jävligt upphetsande.

Sedan kommer man till den förfärliga dag då man ska sätta sig ned på ändan och börja skriva manuskriptet. Och då är det slut på alltihopa det här. Då är det att noggrant och ordentligt skriva ned allt det här. ... Jag samlar … de här fantasierna och replikerna, dialogbitarna – samlar jag dem i arbetsböcker. Så måste man börja på att skriva ut ordentligt. Vad var det egentligen de sa? ... Nämen sådär kan de väl inte säga? ... Det där är en fruktansvärt tråkig och påfrestande period – och för att överhuvudtaget ta sig igenom den så har jag bestämt mig för att jag jobbar aldrig mer än tre timmar, för att då blir det så in i helvete tråkigt. ... Man kan inte med lock och pock få sig själv till skrivbordet. ...

Sedan, när man har skrivit färdigt kan det hända att man börjar om från början igen. Och sedan kan det hända att man börjar om från början igen. Men … sedan måste man på något sätt ha en deadline, en punkt när man bestämmer: Nu är det slut, nu är det färdigt.

Så går det till. För mig i alla fall. Först leken, drömmarna, fantasierna – allt det här märkvärdiga som man får vara med om, och som är en gåva. Och sedan harvandet. Det ordentliga harvandet. Det här att man ska ha sittfläsk. Man ska vara tålig i ändan. Och man får inte svara i telefon, man får inte börja dagen med att läsa … Man tänker, läsa lite tidning. – Nej, inte läsa tidning! Jamen det är en bra konsert i P2. – Nej, inte höra på musik! Inte höra på musik under skrivandet heller, det är jävligt riskabelt.

Not: Fotot ovan är taget av Arne Carlsson och hämtat från Sveriges Radios pressinformation. ¶ Jag har en MP3 av programmet som jag kan tänka mig att lägga upp för nedladdning till en begränsad skara om någon är intresserad.

The above was posted to my personal weblog on October 18, 2004. My name is Peter Lindberg and I am a thirtysomething software developer and dad living in Stockholm, Sweden. Here, you’ll find posts in English and Swedish about whatever happens to interest me for the moment.

Tags:

Related posts:

Posted around the same time:

The seven most recent posts:

  1. Tesugen Replaced (October 7)
  2. My Year of MacBook Troubles (May 16)
  3. Tesugen Turns Five (March 21)
  4. Gustaf Nordenskiöld om keramik kontra kläddesign (December 10, 2006)
  5. Se till att ha två buffertar för oförutsedda utgifter (October 30, 2006)
  6. Bra tips för den som vill börja fondspara (October 7, 2006)
  7. Light-Hearted Parenting Tips (September 16, 2006)
Bloggtoppen.se