Torbjörn Gustafsson Chorell om lekens betydelse
Ur Torbjörn Gustafsson Chorells essä i Svenska Dagbladet, “I leken når människan sin fulländning”, i vilken han nämner Johan Huizingas Homo Ludens, en bok jag länge haft på min att läsa-lista:
[Johan Huizingas] analys av lekens kulturskapande roll i ”Homo ludens” (1938) var krönet på den tradition som hade inletts i slutet av 1700-talet när Friedrich Schiller argumenterade att leken är den aktivitet ur vilken ordning skapas. I “Om människans estetiska fostran i en serie brev”, som gavs ut några år efter den franska revolutionen, argumenterade Schiller för att leken (eller “lekdriften”, Spieltrieb) är den drift som skapar harmoni mellan driften efter form (Formtrieb) och den sinnliga driften (Stofftrieb). ... Enligt [både Huizinga och en av hans första kritiker, Roger Caillois] var leken något som skapade ordning i en kaotisk värld och den ansågs därför, som Schiller hade skrivit … vara kreativitetens och konstens förutsättning.
Han nämner dessutom Catherine Bates Play in a Godless World, “som självsäkert utgav sig för att vara vår tids ‘Homo ludens’”.
Nyligen listade Anne Galloway förutom Huizinga ett antal andra böcker om spel och lekar, bland annat en av nämnde Caillois.
Jag fäste mig också vid följande passage:
Studerar man [enligt Caillois och kanske även Huizinga] vilka lekar och spel som premieras eller dominerar i ett samhälle, får man en nyckel till några av det samhällets grundläggande värden och problem.