Sven-Olov Wallenstein om filosofi och arkitektur

Sven-Olov Wallensteins bok Den moderna arkitekturens filosofier inleds med att peka ut början av 1800-talet som en period då “den klassiska kanon” sönderfaller, vilket “utlöser en febril aktivitet” av ifrågasättande, diskussion, försök “att skapa nya grunder, nya teoretiska legeringar som åter ska foga samman tanken och dess rumsliga uttryck”. Den rådande paradigmen upplöstes?

Jag vet inte om detta markerar början för arkitekturens flirtande med filosofin, men den verkar i alla fall ha tagit fart. Boken ska svara eller försöka svara på frågor som “Vad har arkitekturen egentligen att göra med en, eller rentav flera, filosofier? Vad har filosofin att göra med byggnader, med städer, med konstruktionen av det sociala rummet?” “Finns det en relation mellan [arkitekturen och filosoin] som låter dem konfronteras på så sätt att båda kan förvandlas?”

Det jag läst hittills av introduktionen indikerar att boken kan ge svar på vad relationen är mellan arkitektur och systemutveckling. Kanske kan de också konfronteras och berika varann? Systemutveckling som ytterligare en filosofi som influerar arkitekturen.

Just nu skriver jag på någonting sammanhängande som handlar delvis om detta, om varför arkitektur valts som metafor för systemutveckling. En sak jag har funderat över är hur begreppen “arkitektur” och “arkitekt” används i dagligt tal. Ett uttalande som fastnat i huvudet på mig är “Bo Könberg är arkitekten bakom det nya pensionssystemet”. I detta uttalande känns ordet “arkitekten” valt för att förmedla storslagenhet, Könberg som Det Ensamma Geniet.¹ Wallenstein skriver också om detta:

I varje konstruktion av ett filosofiskt system finns en arkitektonisk gest, implicit eller explicit. När Descartes vill grundlägga en ny filosofi jämför han sig uttryckligen med en arkitekt, och hos Kant fattas förnuftets struktur som en arkitektonik. Att bygga upp, montera ned, dekonstruera och konstruera är operationer som involverar en spatial fantasi, en förbegreppslig intuition av vad det innebär att skapa en modell och form för tanken.

Är det detta Rem Koolhaas menar när han talar om att arkitekturen, “befriad från plikten att bygga, kan bli ett sätt att tänka om vad som helst – en disciplin som representerar relationer, proportioner, kopplingar, effekter”? Att utveckla en “mjukvaruarkitektur” är i allra högsta grad att engagera sig i “spatial fantasi” och “att skapa en modell och form för tanken”.

En av de två huvudfrågor Wallenstein behandlar i boken rör vad det innebär “för filosofi att tala om arkitektur”. När han i introduktionen diskuterar denna fråga nämner han estetik och påpekar att arkitekturens estetik har en “lägre grad av autonomi” i “de estetiska systemen”, att den “på grund av sin nära relation till ett yttre (ekonomi, teknik, politik etc) gör motstånd mot alla strikt estetiska betraktelsesätt”. Betyder det att systemutveckling och dess estetik befinner sig på samma låga autonominivå?

¹ Jag nämnde uttalandet om Bo Könberg i en anteckning om definitionen av arkitektur i mars i år.