Spirited Away och anime (del 1)
Under sommaren har jag haft en mycket givande mejldiskussion med Axel Andersson om “anime”, dvs. japansk animerad film. Axel verkar vara lite av en japanofil och är en av grundarna av Animanga, “Sveriges största anime- och mangasite” (“manga” är japanska tecknade serier). Efter att ha sett Spirited Away, min första anime-film, så hade jag lite frågor. Axel tillät mig att citera honom här och som ett experiment så försökte jag att klippa ihop och lätt redigera diskussionen till en intervju eller dialog. Här är första delen.
Peter Lindberg: Nyligen såg jag Spirited Away, vilken är den första och enda japanska tecknade film jag sett. Jag tyckte den var oerhört bra och undrar om den är representativ för utbudet? Har den nått väst för att den är mycket bättre än resten, eller är den bara mer tillgänglig för en bred västerländsk publik?
Axel Andersson: Spirited Away, eller Sen to Chihiro no Kamikakushi som den heter på japanska, har väl kanske mest blivit en stor succé tack vare att Disneys distributionsbolag ställde sig bakom den och visade den på ett stort antal biografer i väst. Men den största förtjänsten står naturligtvis regissören Hayao Miyazaki och hans produktionsbolag Ghibli för.
Spirited Away är representativ för sin genre, och kanske främst för just Ghibli, som producerat ett antal till ton och form liknande filmer. I mitt tycke är Spirited Away deras allra bästa, men Princess Mononoke eller Mononoke Hime är också en mycket vacker film. Ghibli betraktas ganska allmänt som Japans svar på Disney, och den senare har sneglat åt deras håll nog så många gånger i modern tid.
Anime är ett väldigt brett fält – det man ska komma ihåg här är att i Japan ses anime mycket mer som en filmteknik, än som den genre den blivit här i väst. Jag tänker då främst på den tecknade filmens barn- och kanske möjligen ungdomsstämpel; i Japan är inte den distinktionen riktigt lika tydlig. Det finns många anime som riktar sig till en helt vuxen publik (till och med ren pornografi), medan Ghibli, och kanske numera även Disney, riktar sig till en bredare publik åldersmässigt.
Att Spirited Away blir en kritikersuccé gör naturligtvis många anime-intresserade människor glada, i hopp och tro om att den banar väg för mer import.
PL: Du säger att Ghibli betraktas som Japans svar på Disney. Betyder detta att filmerna från Ghibli är det bästa som görs, eller att de är stora och syns mest och att det finns mindre “aktörer på marknaden”?
AA: Det beror naturligtvis på hur man definierar “bästa”. De är relativt stora, men det finns många andra duktiga anime-studior också. Eftersom Ghibli exklusivt producerar film och aldrig tv-serier så har de ju en helt annan budgetmodell och därmed också högre kvalitet.
I modern tid har anime-fenomenet exploderat och marknaden är full av olika aktörer. Konkurrensen är hög och det gäller att trycka ut hit-tv-serier så fort som möjligt, vilket ofta leder till lägre kvalitet (artar sig vanligtvis i enorma mängder flashbacks till tidigare avsnitt). Är en tv-serie lyckad händer det ofta att man producerar en film baserad på serien.
Det finns också en tredje produktform, den så kallade OAV:n, för Original Animated Video, som är kortare serier om 4-8 avsnitt som går direkt till video/dvd, utan att passera tv eller video.
PL: Finns det rentav en “indie-rörelse”? Även om det är så att det skett en revolution i filmskapandet överlag, vilken möjliggör filmskapande till lägre kostnader och med mindre inblandad personal, och därmed skapar förutsättningarna för en indie-rörelse, så kräver den animerade filmen fortfarande mycket folk och blir därmed svår att producera till mindre budget.
AA: Indierörelser finns det i högsta grad. Det märks dock mer inom manga än i anime, där det finns många fristående aktörer och undergroundstudior som producerar egen manga. Ibland originalserier, ibland fanversioner av existerande serier. Fenomenet brukar kallas doujinshi, och tar inte så sällan an en pornografisk skepnad.
Att animera en film på klassiskt vis är mycket tidödande. Om jag minns rätt, så använder inte Ghibli någon datoranimation alls. Många fans ser ned på serier som använder för mycket CGI (Computer-Generated Imagery), och det amerikanska konceptet med hel-digitala filmer har inte slagit helt i Japan. Final Fantasy: The Spirits Within floppade till exempel rejält.
PL: Du säger också att anime ses i Japan som en filmteknik snarare än genre (vilket är fallet i väst). Men ändå så är det en teknik som gör det mer möjligt att skapa “overkliga” saker – fantasimiljöer, t.ex. (Men jag kan tänka mig att det finns genrer inom animen som strävar efter realism.) Jag tänker att även om det finns inriktning på olika åldrar så kanske detta, möjligheten att skapa “overkligheter”, gör att det “drar åt” fantasihållet? Och att det kan ha bidragit till att det ses som en genre från väst?
AA: Det är mycket möjligt. En annan teori är att den mesta anime, oavsett vad det handlar om, har vissa gemensamma drag. Det första människor brukar reagera är stilen människor tecknas, med stora ögon och minimala munnar. Vidare var de första importerna av anime av ungefär samma typ: slapstickhumor i stil Rumiko Takahashi (Ranma 1/2, et al). Först senare har intresset vuxit även för de mer “seriösa” serierna.
Men japansk mediaindustri är inte annorlunda den i väst vad gäller publiken, tonåringar är fortfarande den absolut viktigaste marknaden. Vilket är varför inte så få serier där världen ska räddas befolkas av 16-åringar.
Se vidare del 2.