Om att peppa eller inte peppa

Tonårsmamman skriver om dilemmat att peppa eller inte peppa sina barn. Det påminde mig om en sorts situation jag känner igen sedan min dotter var kanske ett halvår gammal; här är min kommentar:

Detta verkar vara ett universellt “problem” med barn, även om effekterna kanske varierar med åldern. Min dotter är 2,5 år och jag har många gånger funnit mig i situationer där jag haft att välja mellan att pusha på eller inte pusha på. Oftast har det handlat om situationer där hon inte vågat göra vissa saker, som att gå in i ett rum fullt med okända människor på Åppna förskolan eller klättra på en klätterställning på lekplatsen.

Väljer jag att inte pusha på så har jag varit orolig för att bekräfta hennes rädsla – vilket nog känns mest allvarligt när det gäller att umgås med folk, om än främmande. Omvänt så när jag pushat på så har jag bekymrat mig för att det skulle signalera att jag inte tar hennes rädsla på allvar.

Nu tycker jag att jag har klarat denna balansgång bra för det mesta, att jag har kunnat signalera att jag förstår att hon känner på ett visst sätt, men ändå kunnat stötta henne så att hon vågar.

I tonåren är det säkert andra och mer komplicerade orsaker bakom tvekan, och andra möjliga effekter av att pusha på. Och det är väl andra svårigheter att ta sig förbi i förmedlandet av att man förstår men vill stötta.