Umberto Eco definierar arkitektur

Jag beställde Umberto Ecos Den frånvarande strukturen: introduktion till den semiotiska forskningen från ett antikvariat. Den finns förvisso komplett omarbetad och utgiven på nytt, men utan svensk översättning (vad jag vet). På engelska heter den A Theory of Semiotics. Jag hoppade fram till kapitlet “Funktionen och tecknet”, som behandlar arkitektur och semiotik.

“Varför är arkitekturen en utmaning för semiotiken?” frågar Eco. Han har tidigare i boken beskrivit semiotiken som studerande ”alla kulturfenomen som om de vore teckensystem”. Han verkar stödja hypotesen att “alla kulturfenomen i verkligheten är teckensystem och att kulturen till sin grund är kommunikation”. Arkitekturen är en utmaning för att “arkitekturföremål synbarligen inte kommunicerar (eller åtminstone inte skapas för att kommunicera) utan fungerar”.

Han inleder kapitlet med en definition av arkitektur som jag gillar, men som gör att begreppet omfattar mycket mer än byggnader, vilket han förvisso medger själv.

Vi måste här göra klart för oss att uttrycket “arkitektur” här och i fortsättningen används för att beteckna de egentliga arkitekturfenomenen, alltså ritningar och stadsplanering. Låt oss för ögonblicket uppskjuta svaret på frågan huruvida de definitioner vi i det följande ska ge kan appliceras på alla planer på en förändring av verkligheten på den tredimensionella nivån i syfte att möjliggöra fastställandet av någon funktion som är knuten till det sociala livet [...]

Eco skriver att denna definition (det kursiva) innefattar bland annat “planering av klädedräkten i dess egenskap av socialt igenkänningstecken och medel till samlevnad [samt] den kulinariska planeringen [...] i dess egenskap av kontext-konstruktion med social funktion och symbolisk konnotation, som t.ex. meny, festmåltid etc.”