Johan Fogh om Jørn Utzon

I marsnumret av konstmuséet Louisianas tidning Louisiana Magasin skriver en av Jørn Utzons medarbetare, Johan Fogh, om den danske arkitekten , mest känd för operahuset i Sydney. Det som intresserade mig mest är det han skriver om miljön och kulturen på Utzons kontor.

Først og fremmest var Jørn Utzon selv tilstede på tegnestuen så godt som hele tiden. Skulle han til Schweiz for at forhandle med ingeniøren [i projektet för parlamentsbyggnaden i Kuwait], eller til Mallorca [där han byggde ett hus åt sig själv], fik vi simpelthen fri, indtil han kom tilbage. Vi var blot tegneredskaber og diskussionspartnere: Uden Utzon intet.

Men det verkar ha varit en fri miljö där det primära var arbetet med det aktuella projektet, aldrig mer än ett åt gången, där man försökte bortse från begränsningar i tid och pengar. Fogh skriver att ”Utzon havde modet, eller dumdristigheden [...], til att lade kvalitetsnivauet sætte grænsen, ikke tiden”. Och det verkar som att ”det ypperlige” var den enda tänkbara nivån av kvalitet; i Sydneyprojektet ratade han förslag på förslag till konstruktion av “seglen” eller “skalen”. Till slut, efter åtta år, blev det sådan uppståndelse att han fick fly landet, under hemligt namn.

Jag gillar beskrivningen av hur de använde sig av det som fanns till hands både för att få idéer och för att pröva idéer. För parlamentsbyggnaden i Kuwait hade Utzon en idé till ihåliga pelare, vilken först testades med ett antal uppradade flaskor, sedan med ett antal tillskurna papprör. Därefter begav de sig ut i en närbelägen bokskog för att ”finde den rette afstand og diameter på søjlerne” (pelarna).

Som jag tolkar Fogh finns det en ofta upprepad anekdot om hur Utzon löste problemet med platsen framför operahuset när han fick syn på en tvålkopp i duschen. Utzon har också sagt många gånger att lösningarna kom till honom när han gjorde annat, ”når han gik på stranden, i bøgeskoven, eller legede med sine børn”. Fogh menar dock att detta förklaras av att Utzon fokuserade på ett projekt åt gången, och då tänkte på det i varje stund.

Alt, tror jeg, hvad han så, hvad han læste eller fandt i sine billedværker [han studerade tydligen ofta bilderna i mängder av arkitekturböcker], blev sat i relation til det problem, der var på bordet. Det fremgik jo bl.a. af, at Utzon næsten hver eneste dag havde nye ideer eller billeder med til belysning av det, vi arbejdede med. Hvad nogen altså tror er åbenbaringer, vil jeg snarere kalde resultatet av dyb, dyb koncentration om ét problem ad gangen, også i badet.

Och tydligen hade de en kultur där de följde upp varje idé med skisser och snabba modeller. (Uppfinnaren Dean Kamen, mest känd för Segway, kallar det “att kyssa grodor”.) Foghs text ger sken av att det bara var Utzon som kom med idéer och att de andra inte var mer än hans redskap. Utzon ”tænkte højt”, skriver han, och de ”fulgte mesterens infald og overvejelser i samme nu, de opstod”. Jag undrar om det verkligen var så eller om han bara är ödmjuk, om Utzon verkligen inte behövde deras syn på saken, eller deras idéer och förslag till lösningar. Jag kommer att tänka på Renzo Pianos bottega, där studenter och erfarna arkitekter arbetar tillsammans, och där allas idéer värdesätts.

(Bilden på operahuset är tagen av Jamie Brammer och funnen via stock.xchng. Jag hade stor hjälp av Nordiska skolnätets skandinaviska ordbok.)