Johan Asplund om “simulering och simulacrum”
I en essä i Dagens Nyheter den 16 april1 med titeln “Vänta litet med att förstå”, reflekterar Ulf Eriksson fritt krings socialpsykologen och kultursociologen Johan Asplunds bok Hur låter åskan? Förstudium till en vetenskapsteori. Jag gillade följande stycke, vilket föregås av ett exempel med en åskmaskin som finns på Drottningholmsteatern och som “åstadkommer ett eget, unikt ljud [...] som påminner en aning om åska”.
Asplund skiljer mellan simulering och simulacrum (utan att vilja bli associerad med detta ords mer kände användare, filosofen Baudrillard). För Asplund är simulering en absolut trogen härmning av åska. Simulacrum däremot definierar han såhär: “Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” Och han fortsätter: “Den här boken är ett förstudium till en vetenskapsteori som inte reserverar begreppen ‘kunskap’ och ‘vetenskap’ för simuleringar utan utsträcker dem till att omfatta även simulacra.”
På förlagets hemsida finns en blurb om boken av Bosse Forsén, doktor i sociologi, om boken:
En mångfasetterad bok om alternativa och mer sammansatta sätt att förstå världen och om att riva befästa distinktioner av olika slag: mellan vetenskap och konst, mellan teoretisk och tillämpad forskning, mellan att förstå och att förklara. Man kan läsa den med vetenskapsteoretiska utgångspunkter eller bara för den rikt varierande exempelsamlingens skull: en åskmaskin [...], barns teckningar av regn, metaforer, synestetikers upplevelsevärldar.”
1 Jag går igenom urrivna sparade artiklar innan jag ger mig i kast med nästa bok, vilket blir Italo Calvinos Time and the Hunter i en samläsning med arkitekten Rob Annable vars blogg jag följt ett tag.