Niklas Johansson om intellektuellt skapande och att “se” problem och deras lösningar

Niklas skriver om intellektuellt skapande (vilket jag är väldigt glad för) efter att ha läst mina anteckningar om detta, och hans text indikerar att det är stor skillnad på hur vi fungerar:

Ett datorprogram kan för mig vara lika synligt som något jag ser med ögonen. Jag ser genast bilder när jag tolkar det. [...] Allteftersom jag läser blir bilden rikare. [...] Jag kan definitivt få liknande [“fysiska”] känslor av något jag läser [litteratur] som av något jag hör, musik till exempel.

Och apropå mitt exempel med modellera så skriver Niklas att det för honom är precis tvärtom. “Be mig att jag ska göra en kanin av lera så ser jag den genast framför mig. Därifrån till att faktiskt ha gjort något som liknar en kanin är desto svårare.” Det är förstås något som han kan öva upp sig till. Håkan frågade i sitt mejl om jag inte trodde att övning skulle leda till att jag kan föreställa mig slutresultatet. Så är det säkert. Och detta gäller även för en ovan programmerare, varesig han kan föreställa sig ett möjligt slutresultat eller måste påbörja skapandet för att på det sättet “hitta” slutresultatet. Men jag inbillar mig ändå att det är svårare för programmeraren än för lerskulptören – inte för att programmering är svårare än lerskulpterande, utan för att återkopplingen är vagare och långsammare. Och jag vet inte om jag riktigt har givit upp tanken på att programkod är “intellektuell” och att det har betydelse i sammanhanget.

Niklas skriver att för honom gäller samma sak för lerskulpterande som för utveckling av system:

Be mig att göra ett program som utför något som jag förstår och jag ser det omedelbart för mitt inre öga. Jag kan köra det i huvudet [...]. Jag kan felsöka det. [...] Jag ser det direkt när jag får det beskrivet för mig. Jag kan vrida och vända på det och betrakta det från vilket håll som helst [...].

Detta är en avundsvärd förmåga, men nyckelpunkten här är “något som jag förstår”. Det är lite missriktat av mig att referera till programkod (vilket jag försökte ställa till rätta i en anteckning Niklas inte läst). Det jag syftar på är nog situationer där sammanhanget (verksamheten, marknaden, osv.) är fullkomligt främmande för utvecklaren. Där uppgiften att skapa sig en bild av lösningen verkligen börjar med att skapa sig en bild av problemet.

Men det måste förstås vara så att olika människor är olika begåvade i att sätta sig in i nya områden, att vissa har bättre och andra sämre förmåga att orientera sig i okända strukturer, olika bra “lokalsinne”.

När jag skriver detta så tänker jag tillbaka på ett projekt där verksamheten var ovanligt komplex och hur det finns en punkt i skapandet av en mental bild av problemområdet där man når en förståelse av de övergripande strukturerna som är tillräcklig för att påbörja arbetet, där man är tillräckligt säker på att det som återstår att sätta sig in i är detaljer, att risken att det finns något okänt som kan rubba den övergripande strukturen. Tiden det tar att nå en sådan förståelse varierar förstås med såväl komplexiteten i problemet som förmågan hos de inblandade – både gällande förmågan hos de som besitter kunskapen om problemet att kommunicera det till utvecklarna, och förmågan hos utvecklarna att snabbt nå denna förståelse.

Min erfarenhet är att detta är mycket mer komplicerat än vad Niklas text ger intryck av. Det är sant som han skriver att “[o]m den som beskriver något glömmer en detalj, [så] saknas den förstås även i min bild” och att “[a]llt som inte sägs lämnas [sic!] öppet för personliga tolkningar.” Men i ett komplext sammanhang som är nytt för flera av de inblandade så kan saker som uttalats saknas i någons bild, eller avvika från andras bilder. Mot slutet av sin text skriver Niklas:

Behöver [författare] använda andra former än text för att få ordning på [sina idéer]? År inte text en annan form för att representera våra sinnen? En metaform av tankar. Så använder jag text. Texten i sig är mitt sätt att bringa ordning i tankar [...]. I text kan jag skapa platshållare för olika tankar och skyffla runt dem [...].

Så kanske det är, men min känsla är att detta fungerar för att författaren är ensam. Det är en individuell process som fungerar för att du är medveten om kopplingarna mellan texten och dina idéer. Om Niklas skulle lämna över texterna åt någon annan och låta honom eller henne ta över projektet, skulle denna person tolka dem på samma sätt, skulle slutresultatet ligga nära det som Niklas hade åstadkommit? Eller låt säga att en ny person kommer in i det projekt som Niklas varit ensam om. I vilken utsträckning skulle han använda sig av texterna för att överföra kunskapen om problemområdet och beskriva lösningen så som han ser den?