Mer om intellektuellt skapande, ”imageability”, arkitektur, städer och kod

In min första anteckning om intellektuellt skapande skrev jag:

Du ser, hör, luktar och känner en stad. När det gäller programkod kan du bara läsa och orientera dig intellektuellt. Att bekräfta sina intuitioner kräver ofta att man navigerar runt i angränsande kod, följer kedjor av anrop, letar efter liknande mönster, osv.

I ett mejl påpekade Håkan att programkoden inte är det enda man har att orientera sig efter. Det finns även till hands dokumentation av krav, design, med mera, samt kunskap om verksamheten. Det är sant. För ett existerande system handlar det kanske mer om att programkoden i största möjliga utsträckning ska kunna informera en obekant läsare om dess helhet/design och omgivande verklighet. Men egentligen är det inte programkoden jag syftar på, utan hela den värld som förutom programkoden omfattar all information och kunskap om systemet och dess kontext. Det är detta som är “staden”. Ett mikrokosmos.

Arbetet att utveckla ett nytt system innebär att något nytt kommer tillföras detta mikrokosmos. Om man tänker sig att det fungerar enligt en uppsättning lagar så måste ett nytt system respektera dessa lagar, men det är ofrånkomligt att de kommer definieras om. Ett nytt datorsystem innebär alltid ett nytt sätt att arbeta, hur väl det än är anpassat till verksamheten.

Under den tid det tar att bekanta sig med en verksamhet och påbörja utvecklingsarbetet kommer alla inblandade bilda sig en egen mental bild av detta mikrokosmos. I arbetet bör ingå att vara medveten om den kollektiva mentala bilden, och försöka se till att den blir så samstämmig och koherent som möjligt. Detta måste ske parallellt med utvecklingen av systemet, eftersom interaktionen med det framväxande systemet förmodligen är det effektivaste sättet att påverka “lagarna” och den kollektiva bilden, samt att det också är det enda sättet att testa hypoteserna om sitt mikrokosmos.

Håkan hade också invändningar mot min tidigare (snöiga) anteckning “Intellectual Creation”, i synnerhet detta stycke:

Physical things, such as buildings, indeed often suggest things beyond just being shelter. But they are different because they are physical. You can take them in in their entirety, you can see how they extend in the three dimensions.

Att säga att det är det fysiska är missriktat. Snarare handlar det just om att tinget, fysiskt eller inte, är förnimbart i sin primära form. Romaners primära form är inte den tryckta texten, utan det som uppstår vid läsningen. Det är det jag menar med att de ”live entirely in the subjective dimension”. Och det är det jag menar med att de är bundna till det “sjätte sinnet”.

Att säga att en byggnad har en objektiv dimension för att den är fysisk och breder ut sig i tre dimensioner känns inte helt riktigt. Men det jag ville belysa var att de har en subjektiv dimension, att varje människa som betraktar och använder byggnaden kommer ha en upplevelse av byggnaden som avviker lite från andras. Staden är dock ett bättre exempel eftersom de är större och mer komplexa och för att de olika mentala bilderna därför troligen varierar mer. Det faktum att staden kan förnimmas med så många sinnen gör att chansen är större att stadens element ska leda till en samstämmig mental bild hos människorna som rör sig i den. Åtminstone större chans än vad som är fallet med mjukvara.

Jag skriver i anteckningen att detta är något som talar för användandet av metaforer, för att “hänga upp” det abstrakta på något. Det man gör då är att importera något som för med sig “semiotiska förväntningar”.¹ Men fanns det en rik tradition av lösningar, med terminologi, osv., så skulle det behovet minska.

Inom arkitekturen finns det något man kallar ”vernacular”.² Stewart Brands bok How Buildings Learn (som jag inte läst, men haft på min lista ett bra tag) studerar hur och varför ”vernacular-byggnader” ofta är bättre anpassade att möta förändringar, och anpassa sig till sina användare, än dagens byggnader ritade av arkitekter. I någon mån finns väl samma fenomen inom systemutvecklingen, där överdriven planering ofta ger program som är sämre anpassade och anpassningsbara, men jag tycker inte man kan säga att det finns “en vernacular” som generellt är bättre anpassad till de båda användarna: programmeraren och de som interagerar med det färdiga programmet. Detta tror jag har att göra med vagheten och den långsamma återkopplingen.

¹ Se min anteckning “Systemdesign och konstnärlig text”, apropå Jurij Lotmans Filmens semiotik.

² NE:s engelska ordbok översätter adjektivet vernacular med “inhemsk, folklig”; substativet översätts “vanligt (vardagligt) språk”. Substantivet används ofta inom arkitekturen och även bl.a. grafisk design.