Mer om intellektuellt skapande av datorsystem, litteratur och musik

Jag skrev följande i min förra anteckning:

Åven om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men jag kommer bara på litteratur.

Det jag menade med “egenskap” var egenskapen att litteraturen är bunden till det “sjätte sinnet”, intellektet. Musik, t.ex., tycker jag inte är bunden enbart till hörseln. Den är förnimbar fysiskt, även förutom att man kan känna basen i magen vid hög volym, att diskanten kan skära i öronen, osv. Musik kan gripa tag i en på olika sätt. Den kan svänga så att man nästan är tvungen att röra sig till den, eller åtminstone ge en gåshud.

Visuella konstformer är inte heller bundna till ett sinne. Jag inbillar mig att känseln är viktig på olika sätt. Jag tycker att teckna och måla blir lite som en dans när man blir uppslukad av det. Det finns något i rörelserna som känns angenämt, en sorts harmoni. Detta kan jag förvisso också känna när jag får riktigt flyt när jag programmerar: fingrarna rör sig lätt på tangentbordet, det blir en sorts dansant interaktion med datorn.

Men den viktiga skillnaden tycker jag är att både musik och måleri är uttryckande av något internt, varesig det är en konkret idé som uttrycks eller stämningar och känslor. Om man betraktar sinnet som det sjätte så är det två sinnen inblandade – om man bortser från de övriga sinnena som stimuleras/engageras av musiken och bildkonsten. När det gäller böcker så tycker jag inte man kan säga att de förnims i första hand av synen – eller hörseln om det är en talbok, känseln om det är en bok i blindskrift. Dessa sinnen är sekundära. Litteratur är något som existerar i det sjätte, och representationer för andra sinnen är på något sätt mer abstrakta än vad som är fallet med måleri och musik. Ett musikstycke skapar förstås precis som litteratur mentala bilder, känslor, osv. Men det är i inspelad eller framförd form som den är primär. Nedtecknandet av ett musikstycke i notform är jämförbart med att skriva en bok. Att läsa en bok blir att framföra den. Den “ljuder” i läsarens huvud.

Och här kommer poängen, tror jag. De olika sätt man kan förnimma en tryckt text på, utöver själva läsandet av orden, informerar en inte i någon betydelsefull utsträckning om bokens kvalitet, om dess förtjänster. En författare som är rådvill och inte kan avgöra om hans bok är bra eller dålig kan läsa upp stycken för sig själv och höra hur det låter. Men det blir en lokal bedömning, även om textens rytm, ljudbild, osv., givetvis påverkar helheten. Men han är inte hjälpt av att rada upp arken framför sig och beskåda texten som en helhet, och jag undrar om det överhuvudtaget finns något sätt att representera innehållet så att det blir möjligt att bedöma bokens helhet.¹

Litteraturen och musiken delar ju förvisso den egenskapen att de breder ut sig i tiden och att man för att bedöma helheten måste ta in dem från början till slut. Men musik är oftast inte “intellektuell”, i betydelsen att den utspelar sig i “det medvetna” i samma utsträckning som en bok; hur som helst kan du i alla fall inte komma ifrån den “icke-intellektuella” dimensionen i musiken, att den talar direkt till ens känslor. Rytmen och ljudbilden i en läst text är som musik, men dessutom finns själva innehållet.

Kanske har arkitektur och datorprogram något gemensamt i detta avseende – att de sällan kan uppfattas i sin helhet. Åven en liten byggnad har en insida som inte kan förnimmas samtidigt som utsidan, och vice versa. Men de flesta byggnader är inte primärt “intellektuella”, även om det givetvis ofta finns en sådan dimension. Att vistas i en byggnad är som att utsättas för musik, i avseendet att det är något “primalt”, något icke-intellektuellt. (Det finns ett överanvänt citat av Goethe om att arkitektur är frusen musik. Kanske syftade han på detta.)²

När det gäller datorprogram så breder de inte riktigt ut sig i tiden, eftersom man inte “läser” dem linjärt. De är mer rumsliga kanske. Att representera dem i diagramform känns meningsfullt för att uppskatta den övergripande strukturen, men på något sätt blir det inte mer än som att betrakta ett partitur på avstånd. Det ger viss information om dynamik, proportioner, förhållanden, osv., men det är inte tillräckligt för att man ska kunna göra en meningsfull bedömning av systemets kvalitet. Medan både systemdesign och (“verklig”) arkitektur handlar mycket om proportioner så har de också funktionsaspekten. En byggnad måste fungera för “användaren” på ett sätt som man oftast inte kräver av ett musikstycke eller en målning.

Så egenskapen jag syftar på i början av denna anteckning är alltså att litteraturen är bunden till det sjätte sinnet och att det inte verkar gå att representera den på något sätt, för andra sinnen, i syfte att (effektivt) kunna underlätta bedömandet av helheten. Musikern kanske kan “höra” sin idé till ett stycke i huvudet, men när han väl uttrycker sin idé via ett musikinstrument så får han väldigt rik information till denna bedömning. Detta är något som är betydligt svårare för programmeraren, dvs. när det gäller att koden förutom att fungera ska kommunicera väl som en text, hänga samman i en god design, osv.

¹ Här kommer jag att tänka på att jag läst att Hjalmar Söderberg gjorde dramaturgiska diagram i planerandet av åtminstone någon av sina böcker – om det var Doktor Glas eller Den allvarsamma leken. Jag läste om det i Göran Häggs Författarskolan. Se mina anteckningar “Den allvarsamma leken” och “Storytelling and architecture”.

² Denna punkt känns central i Nikos Salingaros kritik. Han menar att byggnader inte ska kräva akademisk skolning för att uppskattas, vilket är fallet med många byggnader av arkitekter som bekänner sig till den dekonstruktivistiska skolan. Jag läste om någon byggnad av Peter Eisenman, på något campusområde vid något amerikanskt universitet, som fullkomligt avskyddes av studenterna som använde den, och där någon tyckte det var synd att de inte bemödade sig med att sätta sig in i teorin bakom byggnaden. (Se Joseph Clarkes kommentar till denna bloggning på 2Blowhards.)