Christopher Alexanders mönsterteori och IT-världens anammande av den

I dagens Computer Sweden har Peter Tallungs en krönika om designmönster (”design patterns”), vilket även hans två föregående krönikor handlade om. Egentligen har jag inga invändningar mot hans text, men jag tycker den tydligt visar glappet mellan systemutvecklingsvärldens anammande av detta och Christopher Alexanders egna idéer om mönster och mönsterspråk (“pattern languages”). Peter Tallungs skriver:

Designmönster är ett sätt att paketera kunskap. [...] Tanken är att mängden av designmönster ska bilda ett språk för systemdesigners. På så sätt ska vi bygga upp en kunskapsmassa.

Han liknar detta vid “namngivna pjäsställningar och dragkombinationer i schack”, och skriver vidare att “designmönster erbjuder en genväg” till kunskap samt utgör “ett språk att tänka i och kommunicera med”. Det är en dimension som jag förvisso tycker finns i Alexanders idéer, men jag har inte uppfattat detta som hans syfte, eller ens som en förutsättning att uppnå hans syften. Alexanders mönster handlar i min mening inte, ens indirekt, om kommunikation. Hans mål är snarare att skapa “hela” byggnader, “levande” och mänskliga byggnader som besitter “den namnlösa kvaliteten” (“the quality without a name”). Förutsättningen för detta är en process, en stegvis process där varje mönster representerar ett potentiellt steg.

I vintras växlade jag några mail om just detta med en vän och kollega till Alexander, Nikos Salingaros, och han sa att “Alexander själv inte är helt säker på vilket sätt designmönster kan underlätta utveckling av mjukvara”, utöver att utgöra ett behändigt format att paketera kunskap. När Alexander höll en keynote på konferensen OOPSLA för åtta år sedan, så ställde han frågor om huruvida designmönster kunde innebära skillnaden att skapa datorprogram som verkligen berikar människors liv, på det sätt hans mönsterteori är avsedd att göra för byggnader.