Ronny Ambjörnsson om Karl Popper

Den 2 oktober förra året hade Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria, en essä om Karl Popper i Dagens Nyheter. Det följande tyckte jag var intressant:

[D]et kanske mest grundläggande draget i Poppers politiska filosofi [var det han kallade] historicism (historizismus). Historicisten trodde på möjligheten av att göra bestämda och långsiktiga förutsägelser om samhällsutvecklingen. Denna uppfattning byggde på föreställningen att samhällsutvecklingen hade sin grund i bestämda strukturer, vars väsen – essens – gick att fastställa. [–––]

I stället för att konstruera ideologier och bygga system borde politikern, enligt Popper, ägna sig åt att lappa och laga; piecemeal engineering är också det ett ord som med Popper vunnit burskap i det politiska språket. Popper var inte konservativ, även om många konservativa sökte göra honom till sin filosof. Att lappa och laga förutsätter en reformistisk hållning. Popper var närmast socialliberal. [–––]

Ånnu så sent som två år före sin död hävdar han att en av statens viktigaste uppgifter är att reducera arbetslösheten, även om detta skulle gå ut över marknadens frihet. Att bekämpa fattigdomen måste stå främst på agendan. [–––]

Han fascinerades av psykoanalysen, men blev efter hand alltmer skeptisk till både Freud och [Alfred] Adler. Han hade visserligen inte svårt att medge förekomsten av ett undermedvetet som påverkade medvetandet; vad han inte kunde acceptera var teoriernas anspråk på vetenskaplighet. De föreföll inte möjliga att testa utan hade snarast karaktären av trosföreställningar. […]

För att en vetenskaplig uppfattning skulle vara giltig krävdes, menade Popper, att den gick gick att vederlägga, falsifiera. Att den var möjlig att pröva. Sanningar var ofta för stora. De kunde varken verifieras eller falsifieras. Vad Freud och Marx sökte och menade sig ha hittat var just sanningar, mönster och mekanismer, giltiga för alla tider och platser. Popper hade ingenting emot sökare. Men han var skeptisk till hittare. [–––]

[Innan 1935] har han publicerat sitt vetenskapsfilosofiska förstlingsverk, “Logik der Forschung”. Med sin negativa uppfattning av den vetenskapliga processen – betonandet av misstagens strategiska roll – bröt han med den så kallade Wienkretsen, en grupp filosofer som blivit känd för den logiska positivismen. För Wienkretsen var den empiriska verifikationen vetenskapens hörnsten, för Popper falsifieringen.

Visserligen stod Popper de logiska positivisterna nära och han ingick tidvis i kretsen. Men han skilde sig från dessa när det gällde synen på forskarens metodik. Enligt Popper utgår forskaren inte i första hand från observationer, utan från ett problem. Med hjälp av sin vetenskapliga fantasi prövar han/hon olika lösningar. Dessa falsifieras i tur och ordning. I slutändan kvarstår förhoppningsvis en. Teorier har alltså inte, som Popper uppfattar det, sin grund i mer eller mindre fyndiga iakttagelser. De är produkter av mänsklig kreativitet.

Denna kunskapsprocess uppfattar Popper som ett överordnat mönster, det återfinns inte bara i forskningen utan även i vardagslivet: “All Life Is Problem Solving”, livet handlar om problemlösning.

All Life Is Problem Solving är också titeln på en av hans böcker. Jag har haft den på min lista ett tag men nu är jag övertygad om att jag ska läsa den.

Se även anteckningen “Intuition, tyst kunskap” från den 8 januari i år, vilken nämner positivismen.