Kopiera, improvisera (forts.)

När jag läste passagen jag citerade associerade jag till något jag läst om den italienske arkitekten Renzo Piano. I somras besökte jag en utställning på Louisiana som gav en inblick i hans verksamhet och jag köpte en bok om honom som utgavs i samband med denna.

I boken, vars texter finns på både danska och engelska, kan följande läsas (jag citerade längre stycken i en anteckning från i juli):

At the Renzo Piano Building Workshop, the emphasis is thus on everyone’s participation in a project, from the senior partner to the intern, who gets a first chance to practice and gain valuable experience. Architecture students have always been actively present at the Building Workshop, and they come each year from a dozen universities for six months. Emulation among architects, engineers and specialists is strongly encouraged, as a positive example for starting a career.

Detta stycke förekommer i en redogörelse för hur Piano organiserar sin verksamhet influerad av renässansens “bottega” (italienska för verkstad), där “mästare, gesäller och lärlingar” (enligt NE) arbetade tillsammans.

Ordet jag fastnade vid var “emulation”, vilket jag tolkade som att kopiering av tidigare verk anses som värdefullt i utbildningen för en student. Jag är dock inte säker, för i den danska texten används ordet “gensidighed”, vilket snarare antyder att det är viktigt att få möta människor från vitt skilda yrkesområden.

Oavsett detta så är jag övertygad om att kopierande är ett effektivt sätt att lära sig. Kanske för att det är ett sätt att koppla bort tankarna på skapandet så att man kan fokusera sig på utförandet, på att faktiskt praktisera, öva.

Håkan skickade mig ett mejl efter min föregående anteckning och berättade lite om sina erfarenheter av jazz och inspiration och nämnde jammande som ett av de viktigaste sätten att lägga en grund för improvisationen. Åven där är det, tror jag, så att man kopplar bort tankarna på åtminstone det medvetna skapandet, även om jammande visserligen skapar något nytt, något som inte kan förutses. Betoningen ligger på utförandet.

Jazzens improvisation är verkligen intressant. Fördomen om improvisationsjazz tror jag är att den är kaotisk, fullkomligt spontan och utan någon direkt struktur. Åven om det finns mer eller mindre kaotiska inriktningar inom den fria jazzen så är det ändå inte sant att den saknar struktur.

Det kan te sig som att vi vad vi än gör alltid gör det med viss struktur. Små barn skapar ständigt nya lekar och för utomstående kan de förefalla fullkomligt irrationella, men om man deltar märker man att strukturen och regelbundenheten är mycket viktig. Det finns alltid gränser för leken, även om de exploateras, och upprepande är viktigt.

Den senaste tiden har jag ofta tänkt på samtalet som improvisation. När två människor talar med varandra så skapar de något spontant tillsammans. Återigen något som inte kan förutses. Åndå är inte samtalet strukturlöst, det följer massor av sociala konventioner. Jag tycker det är ett bra exempel för att slå hål på improvisationen som något planlöst, som i många sammanhang ses som mindre seriöst.

Något som verkligen inte ses som seriöst är det som inom systemutvecklingen kallas ad hoc. Med detta verkar avses att man kastar ihop något utan något som helst förutseende, något som är dömt att bli av dålig kvalitet, quick and dirty. Men enligt NE så är det en del av uttrycket “ad hoc negotium” som betyder “till denna uppgift”, vilket kan tolkas som någonting som passar ändamålet, någonting skräddarsytt.

Nu verkar ad hoc ha en lägre status även i andra världar. Under uppslagsordet “ad hoc-antagande” kan läsas att det är något “som införs i en teori eller ett resonemang enbart för att förklara ett visst faktum, och […] saknar således anknytningspunkter till andra data i teorin (eller resonemanget), och dess förklaringsvärde blir därför ytterst begränsat.” Men här är sammanhanget vetenskap där beviskraven är hårda och där delarna i en teori måste vara väl underbyggda. Jag gissar att sådana antaganden tillämpas när man inte riktigt kan förklara något och att det tydligt indikeras att de är just ad hoc-antaganden, något tillfälligt.

Det kanske inte är improvisationsaspekten hos begreppet ad hoc som åsyftas inom systemutvecklingen, men jag tycker att bilden av ett team som “improviserar fram” ett system är tilltalande. Det betonar att det är något som växer fram i ett samspel och betraktar man kunden och andra representanter för slutanvändarna som medlemmar i teamet så är det en ännu mer tilltalande bild.

Som Sven-Eric Liedman skriver i Ett oändligt äventyr så förutsätter improvisationen inom musiken “både en exemplarisk kunskap och en suverän praktisk behärskning av det musikaliska regelverket”. Improviserad utveckling skulle då betona dessa kvalitéer, men det utesluter inte att man blandar olika nivåer av erfarenhet i sina team, likt Renzo Piano och hans bottega. De som är unga och nya i yrket har främst en klarsyn som är värdefull och som många mer erfarna har förlorat. Åven om man inte har en rik erfarenhet kan man bidra med värdefulla synpunkter. På denna punkt kanske utveckling skiljer sig från musikalisk improvisation.

Dessutom, så i sällskap med mer erfarna utvecklare borde förutsättningen finnas för det jag nämnde i samband med jammande, nämligen att fokusera sig på praktiserande och inte skapande.