Kopiera, improvisera
Sven-Eric Liedman återger i Ett oändligt äventyr en historia om den engelske cellisten Bernard Greenhouse som studerade för Pablo Casals. Liedman skriver:
Casals lärde honom spela en av Bachs cellosviter, den i d-moll. Lektionerna var långa, minst tre timmar, och Casals krävde att hans elev skulle imitera hans spelstil in i detalj. Fras efter fras gick han igenom, Greenhouse fick repetera, och om han inte följde mästaren i spåren fick han ta om tills hans stil blivit en kopia.
Efter en lång tids tragglande kunde han exekvera hela sviten på det sätt som Casals önskade. […] Greenhouse fick ställa ifrån sig cellon för att bli enbart lyssnare. Han berättar hur Casals “spelade genom stycket och ändrade varje stråkdrag och varje fingersättning och varje fras och hela betoningen i frasen. Jag satt där, helt säkert med öppen mun och lyssnade till ett spel som var himmelskt, så vackert som något kan bli.” När han spelat färdigt vände sig Casals till sin elev “med ett stort flin” och förklarade att “nu har du lärt dig improvisera över Bach.”
Denna historia är tagen från Donald A. Schöns Educating the Reflective Practitioner (sökbar hos Amazon) och Liedman ser den som exempel på att musiker “måste öva upp en ännu större teknisk skicklighet för att nå de högsta höjderna” (Greenhouse hade hunnit långt i sin karriär) men att teknisk skicklighet inte räcker för att bli en verklig mästare. “Mästerskapet är personligt” skriver Liedman och fortsätter:
En Greenhouse som efterapar den störste bland cellister, Casals, är bara en kopia. Färdig blir han först när han är fri nog att gå sin egen väg. Friheten tar sig med Casals ord uttryck i improvisationen. [Den musikaliska improvisationens] frihet innebär inte nyckfullhet. Den förutsätter tvärtom både en exemplarisk kunskap och en suverän praktisk behärskning av det musikaliska regelverket.
Liedman skriver att improvisera “bokstavligen [betyder] att skapa något som inte kan förutses, men det innebär också att vara djärv (providere betyder på latin att se i förväg, providens att vara försiktig)”. Vidare nämner han Stephen Nachmanovitch bok Free Play: Improvisation in Life and Art.
Jag måste avsluta nu men hoppas kunna återkomma till detta snart.