Intuition, förtrogenhetskunskap och plötsliga insikter

Förutom tyst och tystnad kunskap, skriver Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr om förtrogenhetskunskap, ett begrepp som myntades på 80-talet av Kjell S. Johannessen, professor i filosofi vid Universitetet i Bergen. Liedman skriver:

Förtrogenheten skaffar sig en människa genom lång erfarenhet. Hon lär sig överblicka en situation och tolka den utan att för den skull helt kunna underbygga sin slutsats på ett diskursivt sätt. Det innebär att förtrogenheten i Johannessons ögon inte är teoretisk. Den teoretiska kunskapen kan enligt honom alltid uttryckas i påståenden, medan färdigheter av skilda slag utmärker både den praktiska och den teoretiska.

Nu verkar förtrogenhetskunskapen vara väldigt lik Polyanis tysta kunskap, men det är ändå ett begrepp som skulle kunna sorteras in under intuition, vilket Liedman kanske skulle göra om han inte tyckte att den etiketten blivit för vag.

Plötsliga insikter är en annan sak som brukar sägas ha att göra med intuitionen. Många stora upptäckter har förknippats med plötsliga insikter, såsom t.ex. Newtons fysik och historien (eller myten) om äpplet han fick i huvudet, eller Arkimedes princip och den om Arkimedes i badkaret. Och den poängen har nog dragits för långt många gånger. Liedman skriver:

Upptäckter och nya teorier inom vetenskapen kallas ofta genombrott. Ordet antyder dramatik, hastiga scenväxlingar , insikter som likt blixtar lyser upp en dittills mörklagd scen. Sådan är också den subjektiva upplevelsen av vad som händer. [James] Watson [som tillsammans med Francis Crick upptäckte DNA-molekylens struktur] kryddar sin framställning med ordet suddenly. François Jacob [en annan pionjär inom genetiken] berättar om sitt genombrott i liknande termer.

I Jacobs fall handlade det om ett biobesök där filmen inte engagerade honom och han plötsligt slogs av något han inte tänkt på förut. I Watsons fall talas det om en avgörande insikt under en bussresa (han verkar ha haft flera). Men Liedman betonar att många av “insikterna” visar sig varit felaktiga och ratats. Avgörande verkar dock ha varit en miljö där alla idéer beaktas och för Watson, som enligt Liedman var “den som kom med de nya idéerna” var Crick “den som prövade och förfinade dem”. För Jacobs spelade partner Jacques Monod en liknande roll.

Jag återkommer till detta.