Goda och varnande exempel

När jag har läst Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr så har jag reagerat varje gång ordet exempel förekommit. Den första förekomsten tror jag var detta:

Språkets landskap blir kargt för den som inte kommit längre än till grammatikens utantilläxor. Stammande talar man sitt exempelbundna språk.

Med andra ord att utan känsla för grammatiken, för språkets struktur, så talar man ett språk man lärt sig främst genom exempel.

Ett tjugotal sidor längre fram nämner han Augustinus verk Confessiones om vilket han skriver:

Det är den första egentliga självbiografin i världslitteraturen. Men Augustinus hade inte främst för avsikt att skildra sitt eget märkliga liv […]. Han skriver en exempelhistoria där framställningens ego i princip kan stå för varje enskild människa.

Verket skildrar enligt Liedman “en läroprocess i hela dess vidd och mångfald” och berättar om “goda och nyttiga lärdomar”.

Motsatsen kanske är Rousseaus Åmile där han enligt Liedman visar “hur ett barn inte bör få utvecklas”, där han “ställde ut sig själv som varnande exempel”.

Lite längre fram i boken talar han om språket som det sjätte sinnet, eftersom vart och ett av sinnena “utvecklar sin egen kunskapssfär” och språket kan sägas samordna dem.

Han går till roten med språken och diskuterar bland annat cromagnonmänniskornas grottmålningar. Liedman skriver att bara för några årtionden sedan så var den vanligaste tolkningen att de “var ett slags bildbesvärjelser, avsedda att befrämja jaktlyckan”. Det finns idag ingen allmänt accepterad tolkning. “Kvar står mycket allmännare, vagare förmodanden om rit, myt och fruktbarhetskult,” skriver Liedman och fortsätter:

Först och sist är de bästa målningarna verk av storartade konstnärer, jämbördiga med de främsta från vilken senare epok som helst. Sådana höjder når en människa, nu som då, enbart genom goda exempel att följa, hårt arbete och skapande fantasi. Målningen i grottan Font de Baume är inte ett spontant verk som icke-tecknarens klotter på papper, inte heller ett enkelt beställningsarbete. Den uttrycker något som bara tillnärmelsevis kan fångas i ord.

Liedman går inte vidare in på vad han menar med “goda exempel”, men jag gissar att han menar att för att en konst ska nå sådana höjder krävs en historia att bygga på, att dra exempel från. Förmodligen utgör de samlade grottmålningarna en sådan historia.

Detta knyter an till vad han säger i mitten av boken om Thomas Kuhns The Structure of Scientific Revolutions, om att forskarna inte “har lärt sig sin konst enbart genom att lyssna till professorerna eller läsa deras böcker” utan att de vägleds “i stor utsträckning av förebildliga exempel som den för tillfället knäsatta vetenskapen tillhandahåller” – det vill säga den rådande paradigmen.

Till sist nämner Liedman historismen, vilken säger att “en företeelse […] bara är begriplig om den betraktas i sin utveckling” och gällande litteraturen så menades att “det genom historien fanns en svit av förstklassiga diktverk som en kultiverad människa bör ha tagit del av”. Alltså en ka´non (från början grekiska för rättesnöre).

Liedman fortsätter:

[D]en litterära kanon [har] vuxit fram [till skillnad från Bibeln, vilken utgör en kanon som fastställts genom kyrkliga beslut]. Den har förändrats från tid till tid, den varierar mellan olika språkområden och den är föremål för tvister […]. Den är, kort sagt, oavlåtligt kontroversiell och samtidigt påfallande inexakt. Åndå är den avgörande för vad litterärt bildade människor känner sig förpliktade att läsa och ta ställning till.

Lite längre fram skriver Liedman att det finns två huvuduppgifter för en kanon:

Den ena är att ge den intresserade vägledning (eller bara en fin vink) om hur man lämpligen skaffar sig litterär erfarenhet av verk som anses särdeles betydelsefulla – kanske som levande förebilder, kanske genom sitt inflytande på annan litteratur.

Den andra uppgiften är social, skriver Liedman, i det att den skapar en gemensam referensram.

En kanon utgör på sätt och vis en hel serie goda exempel. Varnande exempel kan säkert vara användbara, men i sådana fall som komplement till en mycket större mängd goda exempel. Man skulle t.ex inte kunna lära sig god webbdesign enbart genom att läsa Web Pages That Suck), men den kan säkert vara värdefull om man i huvudsak studerar exempel på god design.