Postmodernt upplösningstillstånd
Följande är ur DN:s Pontus Dahlmans recension av Ulf Danielssons, professor i teoretisk fysik, bok Stjärnor och äpplen som faller:
Han visar hur fysiken och matematiken gång efter gång har bytt ut den rådande världsbilden mot en annan lika allenarådande, samtidigt som han grundligt beskriver hur dessa tankesystem har sett ut. Han visar också hur den – åtminstone utåt sett – en gång så enade naturvetenskapliga sfären nu verkar ha hamnat i ett postmodernt upplösningstillstånd.
Skiften av världsbilder, eller paradigmskiften, är vad Thomas S. Kuhn skriver om i The Structure of Scientific Revolutions. Sedan jag läste den har jag funderat på om det nya inom fysiken, med supersträngar och strävan efter en förenad teori om allting (se t.ex. Brian Greenes The Elegant Universe och säkert något av Stephen Hawking) utgör en kris så som Kuhn beskriver dem. Ovanstående citat kanske indikerar att det är så.
Dahlman tycker att Danielssons ibland glömmer bort att den är populärvetenskaplig, och ibland underskattar läsaren, men att den är läsvärd “för den grundliga genomgång [han] gör av naturvetenskapens idéhistoria fram till i dag”.