Valar, fiskar och världsbilder

Jag börjar med ett citat ur Fem filosofiska frågor av Folke Tersman. Detta är ur kapitlet om Nelson Goodmans paradox.

Varje häst skiljer sig i vissa avseenden från andra hästar, samtidigt som varje häst i vissa avseenden är lika djur som tillhör andra arter. När vi ändå utgår från att alla hästar utgör en art, vilken kontrasteras mot andra arter, så väljer vi emellertid att bortse från dessa skillnader, och att betrakta dem som ointressanta, åtminstone i vissa sammanhang. Benägenheten att betrakta alla hästar som en speciell art reflekteras i språket, helt enkelt genom att det finns en term som används för att beteckna just denna art.

Att vi därmed trots allt väljer att bortse från vissa skillnader illustreras kanske bäst med ett annat exempel. Det finns vissa uppenbara likheter mellan valar och fiskar. Åndå avstår vi från att betrakta valar som fiskar. I stället klassificeras valar som däggdjur, eftersom de, till skillnad från fiskar, föder levande ungar som de vårdar och ger mjölk. Att just denna egenskap är mera grundläggande än de egenskaper som valar har gemensamt med fiskar, och det som skiljer valar från exempelvis landlevande däggdjur har med våra biologiska teorier att göra, som just fäster stor vikt vid sådana faktorer.

Det finns emellertid, enligt Goodman, inget sätt att klassificera företeelser som är givet av naturen självt. Huruvida en viss egenskap är mera grundläggande än andra, och huruvida vissa skillnader är mera relevanta är [sic!] andra, beror alltid på våra speciella intressen och föreställningar, och det finns ingen klassifikation som är oberoende av dessa parametrar.

Detta fick mig att tänka på Erik Bensons anteckning om att namn utgör gränssnitt.

Folke Tersman nämner också en av Goodmans böcker, Ways of Worldmaking. Jag vet inte om den är något att ha, men jag fastnade i alla fall för vad Tersman skriver om den:

I boken med det talande namnet Ways of Worldmaking drar Goodman långtgående slutsatser av detta [att många företeelser, t.ex. stjärnbilder, inte existerar i objektiv mening, utan enbart relativt vår “speciella utsiktspunkt”]. Att artikulera en viss världsbild, oavsett om det är i vetenskapliga eller konstnärliga eller mer vardagliga sammanhang, innebär samtidigt att konstruera den värld som vi lever i, och det finns ingen värld som existerar oberoende av sådana konstruktioner. Trots att vissa av konstruktionerna är oförenliga med varandra så tänker sig ändå Goodman att allihop kan vara sanna. Därmed finns det en mycket stark mening i vilken människor kan leva i “olika världar”, vilket nu inte bara innebär att de har olika erfarenheter och livsvillkor. Hur dessa tankar närmare bestämt ska förstås är emellertid rätt svårgenomskådligt.

Detta intresserar mig eftersom systemutveckling omfattar att skapa sig en bild av det mikrokosmos som problemområdet utgör. I ett team med utvecklare behöver man jämka de olika världsbilderna och man måste enas om huruvida valen är ett däggdjur eller en fisk.

Det ovanstående är ur kapitlet “Goodmans paradox”, det andra av fem som vart och ett behandlar olika paradoxer – Fångarnas dilemma, Soritetsparadoxen, Gettierproblemet, och så Russells paradox. I kapitlet om den sistnämnda talar Tersman bland annat om de logiska empiristerna:

Satser som påstår någonting om hur verkligheten i något avseende faktiskt är beskaffad kallas, i kontrast till de analytiska, för “syntetiska”. Distinktionen mellan analytiska och syntetiska satser har spelat stor roll inom filosofin, och är central exempelvis inom [Immanuel] Kants filosofi.

De logiska empiristerna, skriver Tersman, ansåg “att när det gäller världens faktiska beskaffenhet”, dvs. inte rent abstrakta begrepp, värderingar, m.m., “måste varje kunskapsanspråk hänföras till sinneserfarenheter” (dvs. vad du kan se, höra, känna, osv.). Detta med det analytiska kontra det syntetiska intresserar mig.