Anna Hallberg om metaforen

I en DN-artikel i lördags skriver poeten Anna Hallberg om metaforen inom poesin. Här är lite lösa citat:

[F]örutsättningen för att en metafor ska kunna fungera är en konventionell tolkningsnivå [min emfas] utifrån vilken det är möjligt att sända iväg en metafor. Finns ingen sådan gemensam överenskommelse mellan text och läsare [min emfas] (vilket det inte kan finnas hos en dikt som på allvar underminerar sina egna förutsättningar), ja då fungerar inte heller den metaforiska överföringen.

[–––] Metaforen kräver förförståelse, överenskommelser och samförstånd för att fungera [min emfas], och när [Lars Mikael] Raattamaa [i en intervju med Stefan Jonsson i Dagens Nyheter den 26/9 i år] uttrycker sin längtan efter en poesi “helt utan metaforer” innebär det också en dröm om en decentraliserad maktfördelning, både vad gäller dikten själv och dess eventuella läsare.

[–––] Skälen till att lämna metaforen och söka nya uttrycksmedel har varken politiska eller krisrelaterade grunder, i stället pekar Magnusson på metaforens begränsade möjligheter till poetisk mening [min emfas].

[…] Paradoxalt nog kan bokstavligheten rymma en vidare potential än metaforen, då den inte är lika tydligt enkelriktad mot en förutbestämd mening.

[–––] Robert Ståhls “plastredskap, hairfair, att göra invecklade frisyrer med” [hon nämner honom tidigare i artikeln som exempel på poeter som “börjar upptäcka att det finns estetiska landvinningar att göra bara genom att lämna det metaforiska kraftfältet”] är inte en metafor för något annat, men det genererar en större bildsfär av associationer och betydelser [min emfas].

I en faktaruta står dessutom följande:

Vad är exempelvis metafor och vad är en liknelse? Man brukar säga att metaforen är djärvare och mer oförmedlad än liknelsen som använder sig av ett “som” eller “liksom”.