Snabbläsning
Håkan skriver intressant om hans experiment med snabbläsning, efter att liksom jag blivit entusiasmerad av Niklas (som även kommenterar hans observationer).
Nu är det ett år sedan jag började med snabbläsning, efter att ha läst Niklas anteckningar Snabbläsning och Snabbläsning – så går det till (vilket för övrigt är det enda jag har läst om detta) och den största tillgången för mig är möjligheten att växla takt i läsandet, beroende på i vilken utsträckning något intresserar mig, eller vilken ansträngning det kräver av mig för att förstå ämnet.
Min främsta farhåga, eller fördom, var att man inte uppfattar saker om man läser för fort, eller att det skulle vara stressande. Självklart kan man läsa för fort för att uppfatta saker, men i takt med vanan utvecklar man en känsla för hur fort en given text kan läsas utan att det påverkar förståelsen.
Snabbläsning ger också möjligheten till olika tekniker när man läser. Vissa böcker är helt enkelt mer krävande, vilket Håkan nämner i fallet med filosofi, och då tycker jag det underlättar att göra en eller flera extremt snabba översiktsläsningar (där man fokuserar sig främst på innehållsförteckningen, början och slutet av varje kapitel, ofta förekommande ord, osv.) för att sedan läsa lite långsammare. Åversiktsläsningarna avslöjar också vilka partier som är mer krävande.
Man kan också läsa för långsamt, vilket var mitt problem innan jag började med detta. Läser man för långsamt blir även enkla texter svåra. Det är lite som att bekanta sig med ett kolsvart rum, med hjälp av en ficklampa med mycket smal stråle. Genom att föra omkring ljuskäglan snabbt över något kan man lättare se vad det är än om man spårar dess yta långsamt, långsamt. Det blir mer en ansträngning; man måste mer aktivt analysera och reflektera över vad det är man läser, för att se sammanhangen. Därför kan det fungera mycket bra att kombinera snabba genomläsningar för att få en känsla för det övergripande, och långsammare för att få känsla för detaljerna.
Länge var jag försiktig med snabbläsning av skönlitteratur, förmodligen för att jag var orolig att inte uppmärksamma språket, men jag har insett att skillnaden inte är så stor, förutom att man aldrig skulle göra översiktsläsningar och sedan noggrannare läsningar, eftersom det skulle spoliera slutet. Men här tror jag också att skönlitteratur förmedlar sin struktur på ett helt annat sätt än facklitteratur.
En känsla för strukturen är viktig för snabbläsning, varför det kan underlätta mycket att studera innehållsförteckningen och skumma början och slut av kapitlen. Men all skönlitteratur inleder med att etablera sina förutsättningar hos läsaren; skönlitteratur är ett spel av förväntningar och brott mot förväntningar. Vid en viss punkt vet du som läsare vad du har att förvänta dig; boken måste för att fungera hålla sig till de flesta av dessa förväntningar, samtidigt som den är tvungen att bryta mot förväntningar för att vara intressant.
Det är möjligt att jag läser skönlitteratur långsammare än facklitteratur, om man bortser från att viss facklitteratur kräver omläsningar av enstaka partier och att man ofta måste ägna en hel del tid åt aktiv reflektion innan man kan fortsätta. Facklitteratur är överlag mer krävande och det skulle vara mycket jobbigt att inte variera med skönlitteratur.
Hur som helst så är snabbläsning något jag rekommenderar att man provar. För min egen del behövdes inte mer än att veta att man ska avstå från att läsa “högt” för sig själv (i huvudet eller ut i luften) och att man bör använda pekfingret eller en penna för att ögat lättare ska kunna följa textraderna (detta är något jag nu endast behöver göra i extremfall), samt att man ska avhålla sig från att gå tillbaka när man grips av känslan att man har missat något; fortsätt åtminstone stycket ut och gå tillbaka efteråt – ständiga tillbakahopp är mycket krävande.
Och om denna beskrivning av snabbläsning ger en bild av något mekaniskt och opassionerat – i synnerhet i fallet skönlitteratur – så måste jag säga att det för mig är långt därifrån: förut läste jag alldeles för långsamt för att kunna njuta av skönlitteratur; snabbläsning är på något sätt meditativt. Man är öppen och tar emot utan ansträngning.