Milstolpar i utvecklingen

Det finns några händelser i min dotters utveckling som jag särskilt minns, för att de gjorde mig förbluffad över hur mycket mer utvecklad hon var än vad jag trodde.

Den första minns jag inte riktigt när den inträffade, men det var nog ungefär ett år sedan (dvs. hon var runt 10–11 månader). Vid den tidpunkten var Elvira särskilt intresserad av saker som ramlade. Om jag tappade något i köket, t.ex. så sa hon med eftertryck “Pang!” flera gånger, och tittade mot punkten där jag tappade det.

En dag när vi var ute och gick med vagnen så såg hon en krossad flaska på trottoaren, varpå hon ropade “Pang!”. Det som gjorde mig häpen var att hon förstod vad som måste ha hänt efter att bara ha sett spåren av det.

Nästa sak hände strax före hon skulle fylla ett och ett halvt. Vi åkte med mormor till Köpenhamn över en helg och besökte Louisiana, Tivoli och Dansk Design Center, där det var det en utställning med Verner Panton och hans fantasilandskap fanns med – ett helt rum gjort av kurviga möbler, där man fick gå in.

Hemma har vi en bok med en bild av fantasilandskapet på omslaget och efter vi hade kommit hem sa Elvira alltid “mormor” när hon såg det. Det var första gången hon visat att hon kunde tänka tillbaka till något som hänt. Fortfarande efter snart fem månader säger hon “mormor” om man säger “Köpenhamn” eller visar bilden.

Det lilla jag har förstått om barns hjärnor är att synapser ännu inte “falnar ut”. Om det betyder att barn minns allting med samma klarhet vet jag inte, men ibland verkar det onekligen så. Minnen sitter i länge, hur “obetydliga” de än verkar. Att saker som gjort stort intryck på henne sitter kvar är ju inte konstigt, men mindre händelser verkar lika lätt kunna återkallas ur minnet.

Den senaste händelsen vet jag inte riktigt varför den gjort intryck på mig. I alla fall så var vi i parkleken i Rålambshovsparken, där de har kaniner som Elvira brukar hälsa på. Sist vi var där hade en av kaninerna ett slags stång med frön att gnaga på. Elvira sa att det var en glass, men jag rättade henne och sa att det var mat. När vi kom hem igen frågade jag Elvira om kaninen hade glass. “Näääe! Mat!” svarade hon.

Detta är förvisso också ett exempel på att berätta något som man minns, vilket hon gör dagligen. T.ex. så när man för någon på tal som hon har träffat vid ett tidigare tillfälle, så vinkar hon och säger “hejdå” till dem. Eller så nämner hon något som gjort extra intryck på henne från det man talar om, som i lördags då hon träffade och lekte med en annan något äldre flicka i Hagaparken, som hade hund, och Elvira sa “boll” eftersom hon mindes hur de hade kastat en boll som hunden sprungit efter.

Kanske är det det att hon tydligt visar att hon lärt sig att det var mat och inte glass som hon trodde. Det är med stolthet hon säger att det var mat, och med en ton som att pappa är knäpp som trodde att det var glass.