Den irrationelle Johannes Kepler

I söndagens avsnitt av Filosofiska rummet, vilket handlade om beslutsfattande, berördes bl.a. den vetenskapliga metoden och programledaren Lars Mogensen ställde frågan om det stämmer att vetenskapen är rationell. Filosofen Roland Poirier Martinsson svarade:

Ganska mycket tror jag om man tittar på den vetenskapliga metoden. Det är väl det som är den vetenskapliga metodens styrka, att den sorterar ut något slags rationella beslutsgångar. Men om man tittar på de enskilda vetenskapsmännen så tror jag inte vi kan tillskriva dem någon större grad av rationalitet än någon bagare eller busschaufför eller bankdirektör. Men det ligger i det vetenskapliga samfundets struktur att det irrationella inte överlever testandets kvarnar.

[Kärnfysikern] styrs av ungefär samma saker som andra grubblare alltså. Man kan ta många exempel ur vetenskapshistorien på detta. Ett väldigt bra är Johannes Kepler, som i början på 1600-talet slog fast de lagar som planetbanorna följer i sina rörelser. När hans historia – han var okänd sedan under hela 1600-talet, men upptäcktes – när hans historia skulle skrivas, då skrev man historien om en rationell, kylig matematiker och astronom, som tänkte ut detta.

Studerar man hans liv så ser man att han fick sina idéer från något slags schamanistiska, konstiga hippieföreställningar om jorden som drottning och solen som kung och planeterna som prinsar i ett rum som följde Guds lagar och som spelade musik för människor. Och alla de här jättekonstiga funderingarna ledde honom till olika former av hypoteser. Och det visar sig att de höll sträck. Han nådde ju inte alls dit fram längs några rationella beslutsvägar. Inte det minsta.

Mogensen frågar här om Kepler “i sista fasen” var rationell även om hans “idéer var irrationella och känslomässiga”. Martinsson svarar:

Inte när Kepler lägger fram de här lagarna. Det är klart att det finns inslag av rationalitet. I slutet av sitt arbete så arbetar han noga med att testa de här idéerna mot observationer och beräkningar etc. men vad som faktiskt gör […] de här påståendena om planetbanornas rörelser till rationella produkter, det är att de senare dras igenom det vetenskapliga samfundets ickepersonliga struktur.

Detta är något jag har varit intresserad av ett tag, hur vetenskapligt upptäckande föds till lika delar av den irrationella sidan av hjärnan som den rationella och analytiska. Detta att Kepler skulle ha haft en metaforisk modell som inspiration för lagarna om planeternas banor tycker jag är extra intressant och skulle jag någon gång skriva en bok om systemutvecklingsvärldens brist på irrationalitet så skulle jag ha med Kepler.

(Relaterat: Jag har tidigare nämnt Henri Poincaré och skrivit om metaforer och systemutveckling.)