Systemdesign och konstnärlig text

Från Lotmans Filmens semiotik:

Filmtecknets frigörelse från dess direkt materiella betydelse och dess förvandling till ett tecken med mer allmänt innehåll uppnås framför allt genom en skarpt betonad modalitet hos filmbilden: så uppfattas t.ex. föremål som visas i närbild på film som metaforer (i naturligt språk skulle de framträda som metonymier). Samma funktion förvanskade tagningar, t.ex. en kraftigt förstorad hand som sträckts mot filmduken. …

Perspektiv, förskjutningar och förvanskat foto frapperar oss alltså genom sin överraskningseffekt just för att det är fråga om foto. Samma grepp är emellertid vanliga och till och med traditionella medel i bildande konst som t.ex. grafik. Men filmen äger – just därför att den är berättelse – ett medel som är vanligt i litterär text men unik i bildkonstens värld. Det är upprepningen. En upprepning av ett och samma föremål på filmduken skapar en viss rytmisk räcka, och tecknet för föremålet börjar frigöra sig från sitt synliga betecknande.

I nästa kapitel fortsätter han:

En typisk kedja av icke-konstnärliga strukturella element byggs upp på följande sätt. Varje kommunikativt system kan studeras ur två aspekter: som invariant struktur och som realisering av systemets strukturella principer med hjälp av materiella medel. Så föreslog först Ferdinand de Saussure att man i naturliga språk ska särskilja principerna “språk” (la langue; systemet av strukturella relationer) och “tal” (la parole; dessa relationers uttryck i språklig materia) och lade sedan samma distinktion till grund för den av honom själv grundade semiologin – en allmän teori om teckensystem.

Tänk klassdiagram = språk, objektdiagram = tal.

Denna synpunkt säger att så snart vi uppfattar den ena kedjan av element som “korrekt”, dvs. så snart den på “språkets” nivå kan jämställas med en viss strukturell lagbundenhet, så förlorar den sin förmåga att överraska och kan förutsägas. [Min emfas.] Då en text allt eftersom den blir längre beläggs med alltfler strukturella begränsningar, kommer mängden av möjligheter varur man har att välja följande element obevekligen att krympa [min emfas]. Följaktligen kommer varje korrekt uppbygd text att uppvisa allt svagare betydelseladdning ju närmare slutet man kommer och graden av redundans (möjligheten att förutsäga sannolikheten för ett visst följande element i meddelandets lineära räcka) att tillta.

Detta är saker jag har tänkt på mycket inom systemutveckling: att man inför varje “vidareevolvering” av ett system har en begränsad uppsättning möjligheter om man vill bibehålla systemets konsekvens, intuitivitet, logiskhet – och att dessa möjligheter senare i evolutionen är färre, på grund av tidigare gjorda val. Men detta är absolut en fördel.

Lotman fortsätter:

Vi måste betona också en annan sak. Icke-konstnärlig kommunikation förutsätter att lyssnaren mottar ett nytt meddelande; men koden [min emfas], som han har gemensam med avsändaren, känner han till i förväg. … En talare och en lyssnare som umgås på sitt modersmål behärskar det båda i samma grad, och det så väl att de under ett vanligt samtal inte lägger märke till det. Språket blir märkbart först om den talande använder det på ett ovanligt och individuellt sätt…. Lyssnaren koncentrerar sig på vad som sägs till honom, inte på hur detta görs, och han erhåller informationen från meddelandet – om språket vet han redan allt och han varken väntar eller erhåller någon ny information om dess struktur.

En konstnärlig kedja byggs upp på annorlunda sätt.

Den konstnärliga textens höga informationsmättnad uppnås genom att dess komplexa och ännu ofullständigt förstådda inre mekanismer inte tillåter att en strukturell regelbundenhet sänker dess informativitet. Den konstnärliga strukturen undertrycker redundansen. Dessutom erhåller deltagaren i en konstnärlig kommunikationsakt information inte bara från själva meddelandet utan också från det språk på vilket konsten samtalar med honom. Han kan liknas vid en person som på en och samma gång studerar det språk på vilket en bok är skriven och innehållet i själva boken. Därför är språket aldrig ett omärkligt, automatiserat och förutsägbart system i den konstnärliga kommunikationsakten.

Detta ser jag som en bekräftelse på att varje konstverk talar sitt eget språk, dvs. att det både etablerar ett språk och exploaterar det. Detta är oerhört intressant men det känns samtidigt som det står lite i konflikt med det Lotman säger om att “graden av redundans” tilltar då en icke-konstnärlig text blir längre.

Anledningen till att jag känner så är att jag tycker att romaner som lyckas väl i att etablera ett eget språk förmedlar mer än de uttalar. Eller: detta är förstås själva poängen, att man inte uttalar det som redan förmedlats av förståelsen av språket – det vore redundant endast om det uttalades! Samtidigt så kan det ju förstärka kommunikationen om det faktiskt också uttalas. Det finns väl antagligen en balans här.

Om man tänker på detta i sammanhanget systemdesign så tycker jag att etablerandet av ett unikt “språk” är värdefullt eftersom det dels ger alla inblandade ett sammanhang att diskutera inom, dels gör att man om man är insatt i “språket” kan förutse hur någonting borde “uttalas” – antingen det är en ny funktion som ska implementeras eller en redan existerande funktion som en nykomling i projektet ska sätta sig in i (han får då vissa förväntningar från sin erfarenhet av “språket” som förverkligas, och förhoppningsvis förmedlar mer information, när han läser “texten”, dvs. källkoden).

Lotman fortsätter:

Följaktligen måste vid konstnärlig kommunikation såväl den estetiska kontaktens språk som texten på detta språk under hela sin utsträckning bevara sin förmåga att överraska.

Här kommer jag att tänka på hur fascinerande det vore med ett utvecklingsprojekt som verkligen testar gränserna för sitt “språk” (märk väl att jag inte talar om programspråket, utan om ett unikt språk som uttrycks med hjälp av programspråket), liknande hur t.ex. skateboardåkare ständigt uppfinner nya trick, nya överraskande uttryck som språket faktiskt visar sig kapabelt till.

Men här uppstår en annan svårighet: överraskande är lika med oregelbundet [min emfas]. (Det som är regelbundet kan inte vara överraskande. …) Men det som är oregelbundet, det som inte tillhör systemet, kan inte förmedlas [min emfas], det förblir utanför gränserna för det informationsutbyte som sker med hjälp av tecken. På detta sätt skapar den konstnärliga kommunikationen en enligt vår utgångsförutsättning motsägelsefull situation. Texten måste på samma gång vara både regelbunden och oregelbunden, förutsägbar och ickeförutsägbar. [Min emfas.] Empiriskt är denna märkliga situation välkänd för alla. Alla vet att poesin opererar med ett “tal” (ett parole) som lyder det aktuella “språkets” (langue) alla grammatiska regler, vilket dessutom kompletteras med ytterligare regler: nämligen rim, versmått, stilistik etc. Följaktligen är den poetiska texten mer begränsad, mindre fri än den icke-poetiska. [Min emfas.]

Yes! Detta har jag sökt efter när jag har tänkt på genrer och begränsade uttrycksuniversum. Jag hoppas han kommer säga något om betydelsen sådan begränsning.

Följaktligen måste den ge mindre information. Följaktligen behövs det för att förmedla en ungefär motsvarande information av icke-konstnärlig typ färre ord än vad som krävs i poesi. I verkligheten ligger det emellertid till precis tvärtom: den konstnärliga textens informativitet är större och denna text är alltid mindre till omfånget än en motsvarande icke-konstnärlig text. Denna paradox är av fundamental betydelse [min emfas], för just på den grundar sig vad poeterna kallar “konstens under” men vad vi skulle kunna kalla för en kulturell nödvändighet.

Den konstnärliga texten tar sig ut ur denna inledande svårighet längs två vägar. Den första sammanhänger med det faktum att en och samma text relateras till två strukturella normer. Det som i texten ter sig som en tillfällighet betraktat ur vissa normers synpunkt visar sig vara regelbundet ur det andra normsystemets synpunkt. De två olika systemens mot varandra verkande redundans avtar då de anbringas på varandra och texten bibehåller sin informativitet i hela sin längd. Vi kan för åskådlighetens skull likna denna text vid ett meddelande som dechiffreras på ett antal olika språk. … Den andra vägen består i att sammanföra olikartade enheter, enheter ur skilda system [min emfas]. Det kan jämföras med “makaronisk” text, där ord ur olika språk används på samma villkor. Denna väg är ytterst vanligt förekommande i konsten. Så fort vi tillägnat oss en viss strukturell regelbundenhet i texten och därmed hyser en viss förväntan och tror oss kunna förutsäga följande element, så byter konstnären typ av regelbundenhet (övergår till ett annat “språk”) och tvingar oss att på nytt konstruera strukturella principer för textens organisering.

Detta kapitlet är det intressantaste hittills i boken, och det längsta. Jag kommer säkert fortsätta citera från det senare.