Sujettexters struktur

Ånnu mer Lotman:

Alla texter man kan finna i den mänskliga kulturhistorien – konstnärliga eller icke-konstnärliga – kan indelas i två grupper: en tycks svara på frågan “vad är detta?” (eller “hur är detta organiserat?”), den andra besvarar frågan “hur kom detta sig?” (“på vilket sett skedde detta?”). De förstnämnda texterna kommer vi att kalla sujettlösa, de sistnämnda sujettexter. Ur denna synpunkt kan man säga att de sujettlösa texterna befäster en viss ordning, regularitet, klassificering. De blottlägger verklighetens struktur på någon nivå i dess organisering, det må röra sig om en lärobok i kvantmekanik, trafikregler, en tågtidtabell [osv.]. Dessa texter är statiska till sin natur. …

Sujettexterna representerar alltid ett “fall”, en händelse (det är ju ingen tillfällighet att definitionen av sujettexten “novell” kommer från ordet för “nyhet”) – något som inte inträffat tidigare eller inte skulle inträffa.

Sujettexten utgör en kamp mellan en viss ordning, klassificering eller modell av världen och ett brott mot dessa system. [Min emfas.] Ett skikt i strukturen grundas på omöjligheten att bryta mot systemet, ett annat skikt bygger på omöjligheten att inte bryta mot det upprättade systemet. …

Här nämner Lotman några exempel, t.ex. ur Romeo och Julia där Montagues och Capulets världar är åtskilda och en dynamisk hjälte till skillnad från alla andra har förmågan att överträda gränsen mellan dem. “Just överträdelsen av förbudsgränsen”, skriver han, “är det betydelsebärande elementet i denna persons beteende”. Detta är dock det mest elementära slaget av segmentering, skriver han och fortsätter:

[D]en konstnärliga sujetten utvecklas i ett kraftfält som bildas inte av en utan minimum två, på ett eller annat sätt (ofta antitetiskt) relaterade hierarkier av förbud. … Om därför den icke-konstnärliga sujetten är enlinjig och grafiskt kan avbildas i form av en kurva över en rörlig punkt, så är den konstnärliga sujetten ett flätverk av linjer, som får sin mening bara i den komplicerade dynamiska kontexten.

I detta sammanhang nämner Lotman “paradigmatiska” och “syntagmatiska” relationer. Ur Nationalencyklopedin:

syntagmatisk relation, relation som råder mellan elementen i ett och samma språkliga uttryck, till skillnad från paradigmatisk relation, som råder mellan uttryck som kan förekomma på samma position i olika språkliga uttryck. Mellan subjektet Kalle och predikatet springer i Kalle springer råder alltså en syntagmatisk relation, medan Kalle står i paradigmatisk relation till subjektet Pelle i meningen Pelle springer.

Under uppslagsordet paradigmatisk relation står det dessutom:

Man har vid psykolingvistiska experiment observerat att försökspersoner som ombeds nämna ord de tänker på om de får ett visst ord som stimulus oftare ger paradigmatiska associationer (t.ex. hund om de hör katt) än syntagmatiska associationer (t.ex. skäller om de hör ordet hund …). Barn (under sex år) brukar emellertid ge flera syntagmatiska associationer än vuxna.

Åter till Lotman – och detta verkar intressant, men jag kan inte säga att jag förstår det ännu:

Sujettexten utgör nödvändigtvis en narration. Narrationen, berättandet är alltid handling, till skillnad från systemet. Om det härvid är de paradigmatiska relationerna som aktiveras i systemet, så träder i narrationen syntagatiken i förgrunden. Förbindelsen mellan elementen, den på grundval av denna förbindelse skapade strukturkedjan, som bildar texten, utgör grunden för varje narration. Det är emellertid just den syntagmatiska aspekten som blottlägger de mest djupgående skillnaderna mellan konstnärlig och icke-konstnärlig narration.

En narrativ icke-konstnärlig text kan betraktas som en hierarki av syntagmatiska strukturer. Regelbundenheterna i följden av fonem, morfo-grammatiska element, satsdelar [osv.] kan för varje fall betraktas isolerat, som ett helt självständigt problem. Varje nivå uppvisar härvid sin helt självständiga immanenta organisering. Samtidigt kommer varje lägre nivå att i relation till den närmast högre te sig som formell, medan denna högre nivå kommer att uppträda som innehåll till den förstnämnda. Om vi t.ex. studerar nivån för följden av morfem i en text, så kommer fonemstrukturen att för oss framträda som en rent formell konstruktion, vars innehåll utgörs av ett avslöjande av de grammatiskt betydelsebärande elementen. För en sujettkonstruktion av icke-konstnärlig typ blir hela summan av fonologiska, grammatiska, lexikaliska och syntaktiska (inom satsens ram) regelknippen en formell kategori. Som innehållsmässig, dvs. betydelsebärande kategori uppträder följden av meddelanden på frasens nivå eller högre.

Så snart vi övergår till den konstnärliga narrationen förskjuts alla dessa regelbundenheter.

Där tappade du bort mig, Lotman. Men i nästkommande stycke börjar jag bli med på noterna igen:

Saken är den att i den icke-konstnärliga narrationen är organiseringen av uttrycks- och innehållsplan så konstruerad att det förstnämnda utsätts för en maximal automatisering; det uppbär ingen information, då det representerar en manifestation av i förväg kända regelbundenheter. Det förutsätts att en person som lyssnar till en framställning på ryska och därvid får information om vissa händelser inte mottar någon information om själva språket. Språket som meddelandet förmedlas på finns redan i förväg hos båda deltagarna i kommunikationsakten. …

I ett konstnärligt meddelande uppbär däremot även själva språket information. Valet av det ena eller andra slaget av organisering i texten visar sig vara direkt betydelsebärande för den överförda informationens hela innehåll.

Därför kommer inriktningen på konstnärlighet i ett meddelande att skapa en medvetet motsägelsefull situation: å ena sidan åläggs texten begränsningar utöver själva språkets normer: rytmiska, rimmässiga och många andra. Men om alla dessa strukturella tröghetsmoment, som presenteras redan i textens början, skulle realiseras till punkt och pricka i textens hela utsträckning, så skulle den konstnärliga kompositionen bli helt igenom automatiserad och inte kunna överföra någon information.

Detta var han inne på i det jag citerade i anteckningen Systemdesign och konstnärlig text häromdagen.

För att detta inte ska ske konstrueras den konstnärliga texten som en växelverkan mellan mot varandra riktade strukturer, där vissa fyller en automatiserande funktion genom att introducera en rad rytmiska regelknippen, medan andra desautomatiserar strukturen genom att bryta mot trögheten i förväntningarna och därmed förse systemet med en hög grad av oförutsägbarhet. [Min emfas.]

Sedan börjar han tala om “syntagmatik” igen och jag hänger inte riktigt med, men jag gillar denna bild:

Den konstnärliga texten talar till oss inte med en enda röst utan som en komplext, polyfont sammansatt kör. Komplext organiserade, speciella system skär varandra och bildar en följd av semantiskt dominanta moment.

Nog med Lotman för idag.