Semiotiska skikt i filmen
Jag läste klart Jurij Lotmans Filmens semiotik och filmestetiska frågor igår kväll så nu kommer de sista långa citaten. Detta är ur kapitlet Filmen är en syntetisk konst>
Vi har studerat den komplicerade struktur av betydelser som uppbärs av “berättandet med hjälp av rörliga bilder”. Men den moderna filmen talar inte bara detta språk: den omfattar litterära meddelanden, musikaliska meddelanden och aktivering av utomtextliga förbindelser [min emfas], som kopplar olika betydelsestrukturer till filmen. Alla dessa semiotiska skikt monteras sinsemellan på ett komplicerat sätt och relationen dem emellan ger också betydelseeffekter. Det är denna filmens förmåga att i sig dra in de mest skiftande typer av semios och organisera dem till ett enhetligt system, som man åsyftar när man talar om filmens syntetiska eller polyfona karaktär.
… Komplexiteten i de olika semiotiska systemen, textens otaliga kodningar och därmed sammanhängande konstnärliga mångtydighet, gör den moderna filmen lik en levande organism, som också är ett koncentrat av komplext organiserad information.
En gång i tiden var filmen “en storartad stum”. Genom hundratals stora konstnärers ansträngningar började den tala, och då om de mest väsentliga aspekterna av den moderna tillvaron. Men det räcker inte med att lära konsten tala – man måste dessutom lära publiken lyssna och förstå [min emfas]. Bristen på elementär läskunnighet i filmfrågor hos breda lager av åskådare blir nu ett allvarligt hinder på filmens utvecklingsväg som konst.
Här kan man resa frågan: hur förena en filmkonst av stor semiotisk komplexitet med tillgänglighet och förståelighet för en vid krets av åskådare med mycket skiftande grad av förberedelse och förutsättningar? Filmen är ju till sin natur en massinriktad konst. Då man ska besvara denna fråga är det nödvändigt att för det första minnas, att utnyttjandet av ett system och förståelsen av lagarna för dess funktion är uppgifter av olika svårighetsgrad: [t.ex. så lär vi oss att] använda språket i späda barnaår medan förståelse av språkets mekanismer ofta orsakar svårigheter ännu när vi befinner oss i vuxen ålder. För det andra är filmen en struktur med många lager, där de olika lagren är organiserade med olika grad av komplexitet. Åskådare som är olika förberedda tar till sig olika betydelseskikt. …
För det tredje är texten polyfon också i en annan mening – den omfattar inte bara ett rörligt knippe av skilda semiotiska tecken på en nivå, utan presenterar också en samtidig utveckling på olika nivåer. Jämte texterna förses åskådaren med koder. Filmen är en undervisande mekanism. Den förmedlar inte bara information, utan lär också ut hur man ska extrahera denna information. [Min emfas.]
Det sista kapitlet i boken är en semiotisk analys av Michelangelo Antonionis Blow Up och jag är väldigt sugen på att citera nästan hela kapitlet rakt av. Jag har inte bestämt mig om jag ska göra det, men sålänge citerar jag ett stycke ur Lotmans avslutning av boken:
Inom språkets sfär måste man skilja mellan meddelandets mekanism och dess innehåll, mellan hur man säger något och vad man säger. Om man talar om språk är det naturligt att koncentrera sig på det förstnämnda. Men i konsten är relationen mellan språk och innehåll i de meddelanden som överförs en annan än i övriga semiotiska system: språket blir också en innehållskategori, det förvandlas ibland till meddelandets objekt.
Jag gillar verkligen denna bok. Lotman skriver enkelt och lättbegripligt, med undantag för några få passager där han tappar bort mig totalt. Boken innehåller många exempel från ryska filmer som jag inte har sett, men för det mesta så förstår man hans poäng. Jag tycker det är en utmärkt bok att läsa för att lära sig vad semiotik är; nu har jag ett hyggligt grepp om ämnet.
Jag vet inte hur lätt det är att få tag på denna bok, men den finns åtminstone på Stockholms stadsbibliotek och i en engelsk utgåva som fortfarande finns i tryck. Den svenska utgåvan har en utförlig introduktion av professorn i filmvetenskap Olle Sjögren, som försöker fylla i med förklaringar av termer som Lotman använder.