Imperiet och mängden

Från Stefan Jonssons artikel i DN den 19 augusti, Bakom imperiet (hittar den tyvärr inte på DN.se), där han intervjuar litteraturprofessorn Michael Hardt om hans och Antonio Negris bok Empire:

I “Imperiet” utgår Hardt och Negri ifrån barnets kloka fråga: Vem har makten över världen? De gängse svaren har växlat: “folket”, “parlamentet”, “staten”, “kapitalet”; eller kanske “G8”, “WTO”, “väst” eller “USA”. Hardt och Negri benar ut förhållandena mellan dessa makter och gör troligt att de numera – och detta är deras definition av globaliseringen – samverkar och utgör en ny instans, “imperiet”.

Ej att förväxla med en äldre tids imperialism. Imperialismen var förankrad i ett territoriellt centrum. Imperiet däremot saknar centrum och existerar bara genom samordningen mellan olika stater, bolag och organisationer.

Imperiet liknas vid “ett platslöst nätverk av processer som regleras av de stora staternas, de internationella organens och de mäktiga bolagens ledningar”. Författarna talar även om en motkraft mot imperiet: “the multitude” (“mängden”):

Ordet anspelar på Spinozas “multitudus”, varmed den nederländske filosofen avsåg själva råmaterialet av viljor, intressen och lidelser som utgör grunden, den konstituerande makten, i varje samhällsordning.

Hardt säger i intervjun att de “lämnade diskussionen [om mängden] på en tämligen poetisk nivå” och att det är ämnet för deras kommande bok. Han talar om demonstrationerna i Seattle och Göteborg, samt den som hölls den 15 februari mot irakkriget, och att deras mångfald kan vara en styrka, trots att den framstått som en brist på enhet och tydlighet. Tydligen hade New York Times en ledare dagen efter med rubriken “Det finns nu två supermakter i världen: USA och världsopinionen”.

Vidare säger Hardt att det märkliga med 15 februari-demonstrationerna var “att de inte dirigerades eller samordnades men ändå inträffade samtidigt”, att de “varken var organiserade eller spontana utan snarare spontant organiserade av många”. Han säger också att våra nuvarande politiska kategorier inte hjälper oss att förstå vad som pågår, utan att “vi måste uppfinna nya kategorier”.

Stefan Jonsson avslutar artikeln med följande ord, apropå hur USA å ena sidan [har] skapat fruktan för sin militära makt, å andra sidan förlorat möjligheten att vinna samförstånd för sin politik>

[R]edan Machiavelli lärde oss att den makt som grundas på styrka är den svagaste formen av makt. En furste som inte satsar på samförstånd blir alltid kortlivad.

Så även Lao-tse, tvåtusen år tidigare.