Dogmer som grammatik
dogm (grek. do’gma “mening”, “lärosats”, av doke’a “mena”, “hålla före”, “förmoda”), med grundbetydelsen “något som framstår som rätt och riktigt”…. Under antiken var dogm en filosofisk term som betecknade någons “mening” (Platon) eller term för en filosofisk grundsats (Aristoteles, stoicismen).
Jag lyssnade på senaste avsnittet av Filosofiska rummet (från 5 oktober), där docenten i systematisk teologi Ola Sigurdson sa följande om dogmer:
Det finns på sätt och vis en alltför stor förväntan på dogmerna ibland. … Det är precis som om de skulle utgöra någon sorts färdig formulering av vad kristen tro är. Men dogmerna kan man … snarare likna vid grammatiken i ett språk. Och … grammatiken i ett språk är inte särskilt intressant sålänge det inte finns någon som talar språket. … Ibland så har man för moderna människor satt upp en slags dikotomi … en motsats mellan dogmer och mystik, som att man fick välja antingen eller. Den klassiska uppfattningen, åtminstone fram till 1600-talet … inom den kristna kyrkan … är att mystiken odlar man inom ramen för den kyrkliga traditionen med hjälp av dogmerna, inte för att tro på dogmerna.
Ola Sigurdson har nyligen utkommit med boken Världen är en främmande plats – essäer om religionens återkomst.