Betydelsebärande och icke-betydelsebärande element

Mer från Lotmans Filmens semiotik:

Varje avbildning på filmduken är ett tecken, dvs. uppbär betydelse, överför information. Denna betydelse kan emellertid ha en tvåfaldig karaktär. Å ena sidan reproducerar bilderna på filmduken vissa föremål i den reella världen. Mellan dessa föremål och bilderna på filmduken upprättas en semantisk relation. … Å andra sidan kan bilderna på filmduken få extra och ibland helt oväntade betydelser. Ljus, montage, spel med olika skalor, förändring av tempo, etc., kan förse de på filmduken reproducerade föremålen med extra betydelser – symboliska, metaforiska, metonymiska, etc.

Om de förstnämnda betydelserna [avbildande] finns närvarande redan i den enskilda filmbilden, så är en kedja eller följd av filmbilder en nödvändighet för att de sistnämnda betydelserna ska uppstå. Bara i en räcka av varandra avlösande filmbilder framträder den mekanism av skillnader och kombinationer, tack vare vilken sekundära teckenenheter framträder.

Man kan iakttaga två tendenser i filmens språk. Den ena, som grundar sig på upprepning av element och på åskådarnas vardagliga eller konstnärliga erfarenhet, ger upphov till ett system av förväntningar [min emfas]; den andra bryter på vissa punkter mot detta system av förväntningar (dock utan att helt bryta ner det!) och framhäver därigenom semantiska centra i texten. Till grund för betydelse i filmen ligger också en förskjutning eller deformering av invanda ordningsföljder, fakta eller tings gestalter. Det är emellertid bara under de första stadierna av filmspråkets tillblivelseprocess som begreppen “betydelsebärande” och “deformerad” är synonyma. [Min emfas.] När åskådaren redan äger en viss erfarenhet i fråga om att ta emot filmisk information, så konfronterar han det han ser på filmduken inte bara (och ibland blott föga) med verkligheten utan med klichéer från filmer han redan känner till. I detta fall blir förskjutning, deformering… – överhuvudtaget alla grepp som tjänar till att ge bilderna extrabetydelser – till invanda, väntade företeelser och förlorar därmed sin förmåga att överföra information. Under sådana förhållanden kommer i stället en återgång till “enkel” avbildning…. Beroende på i vilken riktning epokens konstnärliga utveckling rör sig … kommer olika element i filmens språk att uppfattas som betydelsebärande.

Lotman ställer i en tabell upp “neutrala, väntade, icke-betydelsebärande” strukturer, och för varje anger han “det betydelsemättade brottet” mot respektive struktur. Detta eftersom, skriver han, “ett betydelsebärande element … alltid innebär ett brott mot vissa förväntningar”. T.ex. “Vanlig skala” ställd mot “Extrem närbild”, “Närbild” och “Avståndsbild”.

För en person utan någon som helst filmisk erfarenhet – “och vars förväntningar antingen helt dikteras av hans vardagserfarenheter … eller har formats av erfarenhet av en konst som använt ikoniska tecken före filmen: måleri, teater” – har endast de betydelsebärande elementen förmåga att förmedla information, medan för en åskådare “som formats av filmens hela historia gör själva förekomsten av en binär opposition [mellan dessa element båda] till betydelsebärande element” – dvs. vid vana vid närbild och avståndsbilder kan “Vanligt avstånd” användas för att förmedla betydelse.

Detta med att filmskaparen har ett val mellan flera alternativ verkar viktigt:

Som element i filmspråket kan vilken textenhet som helst (visuellt-bildlig, grafisk eller ljudmässig) uppträda, såvida det finns ett alternativ till den [min emfas], om så bara i den formen att den själv inte används och alltså inte automatiskt förekommer i en text utan bara uppträder laddad med en viss betydelse. Härvid fordras att det såväl då den används som då den inte blottläggs en viss förnimbar ordning (en rytm).

Han har flera exempel på detta, bland annat:

Numreringen på filmremsans olika delar, de helt svarta bildrutor som visas i början av varje del, eller “klappan” med scennummer och filmens titel är naturligtvis inte [normalt] element i filmens språk. Men i filmen Allt till salu [av Andrzej Wajda] får dessa element konstnärlig mening och ingår i filmens språk. Detsamma kan sägas om en växling mellan bilder på vanlig positivkopia och bilder i negativ omvändning.

Jag gissar att varje film som använder dessa grepp måste etablera vad de betyder i just deras språk. Detta har jag tänkt på som etablerandet av ett begränsat uttrycksuniversum i en film eller i en bok. Följande indikerar att det är så:

Bara det faktum att elementen i det markerade ledet [dvs. de betydelsebärande] existerar (om så bara potentiellt, i åskådarens medvetande) gör de omarkerade elementen [dvs. de icke-betydelsebärande] konstnärligt aktiva. Och tvärtom. En regissörs dragning åt “konventionell” eller “reell” film bestämmer, på vilket av leden tyngdpunkten kommer att ligga.

Andra element Lotman listar är “Bild med neutral skärpa” ställd mot “Oskarp bild”; “Svart-vit bild” mot “Bild i färg”; “Icke-deformerad tagning av filmbilden” mot “Användning av deformerade objektiv och andra sätt att förskjuta proportionerna”, etc.