Béla Balázs om närbilder i film
Detta tycker jag är intressant; Juri Lotman citerar filmteoretikern Béla Balázs om införandet av närbilder i filmen:
En av mina gamla bekanta i Moskva berättade en gång för mig om sitt hembiträde som nyss kommit till staden från en kolchoz i Sibirien. … [A]v olika anledningar hade hon aldrig sett en enda film. (Detta var mycket länge sedan.) Värdfolket skickade henne till en biograf där det just gick en komedi. Hon kom hem alldeles blek och såg mycket dyster ut.
– Förfärligt, sa hon … indignerat [när de frågade henne vad hon sett]. Jag kan inte förstå hur man här i Moskva kan tillåta att sådana otäckheter visas. … Jag såg människor som slitits i stycken. Ett huvud låg här, benen där och händerna någon annanstans.
Det är känt att då [D.W.] Griffith för första gången på en biograf i Hollywood visade sina närbilder och ett enormt “avhugget” huvud plötsligt log mot publiken så utbröt panik.
Detta är i sammanhanget med “filmbildens konventionalitet”, dvs. att filmspråket utvecklas i och med att konventioner etableras hos publiken.