Konst som modellbildande system

Ännu mer från Olle Sjögrens inledning till Juri Lotmans Filmens semiotik:

I förhållande till andra former av samhälleligt medvetande är konstens egenart, enligt Lotman, att verken är realiserade i någon materiell form och har ett eget “språk”, dvs. förfogar över ett kommunikativt teckensystem med sociala funktioner. För att åskådliggöra denna dubbla funktion, föreningen av kunskapsmässigt tillägnande och kommunikativt förmedlande, lånar Lotman modellbegreppet från den aktuella vetenskapsteorin. Med “modell” avses en struktur som under ett kunskapssökande får ersätta det objekt man söker kunskap om. [Min emfas.] Det rör sig inte om en exakt kopia av originalet (en sådan vore ju poänglös), utan om någon form av urval-förenkling, där graden av likhet och abstraktionsnivå bestäms av modellens funktion.

För Lotman är den avgörande skillnaden mellan konstnärliga och icke-konstnärliga modeller (t.ex. vetenskapens) att de har olika funktioner. … Det specifika för konstverk är enligt Lotman deras unika “täthet”, den förmåga att lagra, omvandla och överföra komplicerad information [min emfas] som skiljer dem från både vanligt vardagsmedvetande och de former av realistisk konst som helt sammanfaller med detta. Eftersom den naiva naturalismens reproduktionskopior (av typen spegelbild eller foto) tenderar att mottas med samma slags automatiserade reception som vardagsmedvetandets stabila “världsbild”, blir deras kommunikativa värde som modeller av verkligheten begränsat. Också inom konstens modellbildande system är någon form av strukturlikhet (faktiskt eller bara konventionellt uppfattad som sådan) med det avbildade en förutsättning för att modellen ska kännas igen, menar Lotman. Men tack vare sitt eget system av tecken och fogningsregler, och den energiladdade växelverkan mellan flera semiotiska skikt, kan den konstnärliga betydelseförmedligen nå ett högre mättnadsvärde, överföra meddelanden med lägre grad av överflödig information (redundans). Just spänningen mellan automatisering och semiotisering, den ständiga pendlingen mellan realistisk verklighetsavbildning och stiliserat-konventionellt betydelseskapande, är enligt Lotman den dialektiska principen bakom den konstnärliga textens speciella semantiska rikedom.

… En konflikt mellan upphovsmannens “världsmodell” och den förväntningsstruktur som lagrats i åskådarens minnesceller som ett resultat av konstnärliga traditioner och livserfarenheter, är för Lotman … en förutsättning för att en film ska “fungera”. [Min emfas.] Det vill säga: först då får den ett informationsvärde utöver vad som redan kan gissas på förhand. Men samtidigt som det är nödvändigt att i görligaste mån reducera möjligheterna att förutsäga påföljande element under en konstupplevelse, är det omöjligt att skapa konst utan strukturella regelsystem och konventioner, framhåller Lotman. Ty konstverkets modellfunktion kräver att verkligheten kan kännas igen, och informationen måste göras överförbar till en mottagare. Upphovsmän och publik må sedan, på ett fiktivt subjektivt plan, uppleva det hela som ett brott mot alla gängse regler och konventioner. Som tydligaste illustrationsexempel får parodin [min emfas] åskådliggöra Lotmans tes: det är bara det invanda systemet man bryter mot, medan själva referenssystemet förutsätts inarbetat hos mottagaren som en negativt implicerad struktur.

Det som enligt Lotman avgör den kommunicerade informationens estetiska “kvalitet” är i stället främst hur komplicerat regelsystemet är. Ju fler alternativ upphovsmannen har att välja mellan för att välja mellan för att skapa en betydelsebärande modell av världen, ju mer komplext det “språk” är som han har till sitt förfogande, desto större blir hans möjligheter att vidga sin egen “världsmodell” och besegra mottagarens konventionella normer och förväntningsstruktur. [Detta känns lite tveksamt.] Inom konstens modellbildande system innebär nämligen “innovation” inte detsamma som att uppfinna något nytt, utan ett betydelsebärande förhållande till tradition, med sina givna regler och ritualer. Här skiljer Lotman mellan två huvudklasser bland de konstnärliga systemen. [Min emfas.] De estetiska system som följer en identitetsestetik (klassicism, folklore, commedia dell’arte, masskultur, etc. [genrer?]) strävar inte i första hand efter att utveckla individuella säregenheter utan att bekräfta själva regelsystemet, hålla sig inom den repertoar som i åskådarens medvetande bestämmer vad som är möjligt eller inte [min emfas]. Oppositionsestetiken konventioner är däremot inte på samma sätt i förväg bekanta för mottagaren [min emfas]. De utgörs av ett spel vars regler fastställs under själva processen och vars strukturnormer bestäms av delens funktionella relation till systemets helhet. [Min emfas.] Lotman fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på en paradox: identitetsestetikens schablontyper och estetiska normkanon accepteras som något naturligt i ett folkepos eller en saga, medan motsvarande inslag i exempelvis en kolchosroman upplevs som “stereotyper” och “okonstnärligt”. Den upprepade bekantskapen kan alltså uppfattas som något negativt eller positivt, allt efter det system av förväntningar som styr mottagarens inställning vid receptionen. Upplevelsen och värderingen blir i hög grad beroende av till vilken av de två grupperna som verket ifråga kommer att klassificeras som tillhörigt.

Jag kopplar detta till massa saker jag har tänkt på – t.ex. att forma en systemarkitektur för att så effektivt som möjligt kommunicera sitt eget syfte. Här är det intressant att tänka på “traditionella” arkitekturer (t.ex. treskikts) som “identitetsestetik” och fundera på vad man skulle kunna vinna på att välja en okonventionell arkitektur (dvs. à la “oppositionsestetik”). Se min anteckning Metaforer och systemutveckling för mer om detta.