Filmens semiotik

Mer från Olle Sjögrens inledning till Juri Lotmans Filmens semiotik och filmestetiska frågor:

I de flesta moderna samhällen där flera estetiska normkanon samexisterar i ett slags konkurrensförhållande (yngre och äldre generationers, olika samhällsklassers, etc.), blir “avvikelser” från dominerande regelkomplex en inte mindre viktig faktor för det föränderliga systemet än bekräftelsen. Efterhand uppfattas “brottet” som “skönt” och assimileras som element i ett nytt normkomplex. …

… Vid själva receptionen kommer den enskilda “texten” att relateras till det system av förväntningar som vuxit fram inom mottagaren; den liksom projiceras mot en fond av estetiska traditioner och historiska erfarenheter. Också de brott mot gängse estetiska normkanon som ingår i systemets förväntningar blir efterhand konventionella grepp och förlorar sin karaktär av “minuskvalitet”. Som illustrationsexempel på kulturbetingade konventioner har Lotman vid olika tillfällen anfört hur det svartvita fotot kommit att uppfattas som det “naturliga”, trots att ett minutiöst avbildande måleri kan uppvisa större likhet. … Ett typexempel på “avståndstagandets estetik” som Lotman ofta refererat till är den italienska neorealismen, vilken förvisso haft sitt eget dolda regelsystem men upplevts som “autentisk”, därför att man brutit mot flera av de förhärskande normerna i Hollywoodfilmen. …

… Vid konstruktionen av ett fungerande konstverk är det, enligt Lotman, nödvändigt med ett dialektiskt förfarande, som tar hänsyn till de strukturer som förväntas “i konsten” och “i livet”. Men samtidigt gäller det att bryta dessa konventionella mönster med något nytt som vidgar horisonten för mottagarens verklighetsuppfattning och självförståelse.

Här citerar Sjögren ett stycke ur Lotmans Den konstnärliga textens struktur, i vilket jag fann följande intressant:

När ni beger er iväg till biografen, har ni i medvetandet redan en bestämd förväntning, som är sammansatt av den affisch ni sett, beteckningen på den studio som gjort filmen, namnet på regissören och huvudrollsinnehavarna, genrebestämningen, …, etc. Då ni bestämmer er för att en film, som ni ännu inte sett, är en “deckare”, ett “psykologiskt drama”, … en “film från Dovženko-studion i Kiev” …, då bestämmer ni konturerna för er förväntning; denna har en viss struktur som baseras på er tidigare erfarenhet. De första bilderna i den löpande filmen recipieras av er i relation till denna struktur, och om hela verket passar in i den a priori givna förväntningsstrukturen, lämnar ni biografen med en känsla av djup otillfredsställelse. Verket har inte gett er något nytt, upphovsmannens modell av världen visade sig vara en schablon ni mött tidigare. Men det finns också en annan möjlighet: i ett visst ögonblick råkar filmens faktiska förlopp i konflikt med er föreställning om hur den skulle vara; denna konflikt utgör i grunden ett krossande av den gamla världsmodellen (ibland en falsk, men ibland också helt enkelt en bekant och redan vunnen insikt som urartat till schablon) och produktionen av en ny, mer perfekt bild av verkligheten. Den egenart som vi flera gånger konstaterat hos konsten, nämligen att bilda en modell av verkligheten, leder till att varje åskådare projicerar filmens scener inte bara mot strukturen i sin konstnärliga erfarenhet, utan också mot strukturen i sin livserfarenhet.