harmoni (grek. harmoni´a “sammanfogning”), regelbundenhet och balans i förhållandet mellan delarna i bildkonstverk, arkitektur, [osv.], … samt beträffande helheten. Det är framförallt i antikens och klassicismens konstlära som harmoni i formen ses som ett huvudideal. Dess förutsättningar utreds i antik estetik, bl.a. av Polykleitos. Ofta, inte minst i fransk konstteori under 1600-1700-talen, förbinds harmoni med bestämda måttförhållanden och med grundläggande formrelationer och kontraster. …
Uppslagsordet refererar till först sfärernas harmoni:
sfärernas harmoni, naturfilosofiskt begrepp med ursprung i pytagoreisk filosofi. Universum tänks bestå av roterande, koncentriska sfärer. Deras rörelse åstadkommer toner, som klingar samman i perfekt harmoni men som inte kan uppfattas av människan.
Därefter till harmonik, under vilket det står:
Trots att barocken rent stilistiskt kom att betona de ackordiska uttrycksmedlen … dröjde det ända till 1720-talet innan man förmådde att teoretiskt omfatta det enskilda ackordet som ett självständigt kompositionstekniskt material.
Detta tycker jag är ohyggligt intressant: att man inte tänkt på musik som uppbyggd av ackord, utan (gissar jag) mer som en organisk helhet.
Texten fortsätter:
En avgörande förutsättning för denna ackordets emancipation var dur och moll-tonalitetens genombrott kring 1650. … Med treklangerna betraktade som självständiga enheter blev det också möjligt att mer medvetet arbeta med ackordens omvändningar (sextackord, kvartsextackord etc.).
Alltså: ett nytt sätt att se på musiken som bestående av ackord ger nya möjligheter. Ett genombrott/paradigmskifte inom musiken. Ett tydliggörande av begränsningarna för det uttrycksuniversum som musiken utgör.
Detta gillar jag:
Genom en kompromisslös användning av tonalitetens nya möjligheter … utvecklades harmoniken under romantiken i en expressiv riktning som, paradoxalt nog, ledde till en upplösning av tonaliteten.