Ur Johan Svedjedals artikel Tryckta bokstäver och inre bilder i dagens DN:

Hjärnexperterna och kognitionsforskarna anser att processerna är så sammansatta att en förståelse av läsningen [t.ex. att två personer läser samma text, får olika associationer] egentligen är samma sak som att begripa hur själva medvetandet fungerar. …

Detta gäller lika väl andra former av kommunikation än via skrift, men det brukar oftast nämnas i sammanhang med läsning av böcker. Där är det accepterat, medan det i andra sammanhang förbises och orsakar problem.

Svedjedal fortsätter:

Som Steven Roger Fischer påpekar i en ny översikt, “A History of Reading” (2003) [Amazon.com], har läsningen under århundradena kommit att utvecklas till en alltmer komplicerad aktivitet, en som kan liknas vid ett nytt mänskligt sinne. …

Han verkar vara en intressant person, Fischer. T.ex. hans bok Glyphbreaker verkar spännande. Den handlar tydligen om hur han dechiffrerade en gammal text från Påskön.

Till sist:

Litteraturen är en pakt mellan författare och läsare [min emfas]. Memoarer kräver en sorts läsning, romaner en annan – Lars Gustafsson formulerade det en gång i en tänkvärd essä som “Richthofens problem” (vad händer om vi läser stridsflygarens självbiografi som en roman?). Litteraturen är därför inte bara ett sätt att utforska skrivandets möjligheter, utan också en arena för olika sätt att läsa [min emfas]. Deckaren har sitt, kärleksromanen ett annat, [osv.].

Begränsade uttrycksuniversum.