Jag citerar från vad Niklas skrev idag (på något lustigt sätt verkar vi tänka på ungefär samma saker just nu):

Historien är full av exempel på [hur folk har hittat andra vägar]. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? […]

Just dessa två saker tänkte jag på idag när jag satt i en park på Kungsholmen och läste Jan Kjærstads Förföraren, fast då inom sammanhanget med begränsade uttrycksuniversum (låter knasigt på svenska; när jag tänkte på dessa saker tänkte jag på engelska). Det jag tänkte på var hur vissa sådana universa är friare än andra (jämför jojande och att spela det japanska spelet Go), vilket ledde mig till att tänka på sporter och om det egentligen är tillåtet att göra så som skedde inom höjdhopp när, vad han nu hette, började hoppa med den stil som alla hoppar med idag; eller Jan Boklövs stilbyte (vet inte om den används idag, men jag minns att det var rabalder om den, att den inte var elegant och att det var osportsligt).

I just Förföraren (vilken hittils är en väldigt bra bok), skriver Kjærstad något om kreativitet som att “gå sin egen väg”. Har inte boken här just nu så jag kan inte citera.