Detta är inte första gången jag stött på påståendet att rökare är “roligare” än ickerökare; jag har också hört påstås att rökare skulle vara mer sociala osv. Det är förstås inte sant, men det måste ju komma någonstans ifrån – och jag har lite teorier men jag vet inte hur väl jag kan uttrycka dem.
Social interaktion är ett spel. Det finns en sorts underförstått kontrakt vad som är tillåtet. Många blir rädda om någon de möter bryter kontraktet; om de inte uppför sig som de förväntar sig. Kontraktet garanterar att möten med andra sker friktionsfritt; att man kan hålla distans och inte behöver värna om sin integritet osv.
Vid fester där många inte känner varandra sedan tidigare (t.ex. bröllopsfester) behövs påhitt för att gästerna inte ska bryta ihop fullständigt. De flesta skulle bli skräckslagna av att bara bli infösta i ett rum utan ett välkomstdrinkglas att fingra på, lite tilltugg att knapra på, saker i rummet att diskutera osv. Sitter man till bords och har blivit placerad med andra man inte känner så måste det hållas tal, som man kan diskutera efteråt, samt skratta till för att släppa på spänningen, och det måste sjungas – paradoxalt nog så fungerar något så utlämnande, även om man sjunger riktigt dåligt.
För att inte nämna alkohol. Med tillgång till alkohol kan du vara trygg i förvissningen att du är på väg till ett tryggt ställe och om det är hemskt nu så kommer det med stor sannolikhet inte att bekymra dig om en stund.
Vid andra sorters möten där sådana hjälpmedel inte finns till hands, då är det viktigt att kunna tala om opersonliga saker, såsom vädret; såsom vad man arbetar med (eftersom de flesta antas ha jobb som främst är till för brödfödan och inte ett personligt intresse); såsom vad dyrt allt har blivit och vad har politikerna ställt till med nu då? Gradvis när man har känt på varandra på detta sätt (och i vissa fall druckit mer alkohol) kan man börja närma sig mer personliga saker.
Vid pinsamma tystnader letar de närvarande frenetiskt efter något att säga och blir väldigt lättade när någon kommer på något. Därför behöver vi associationsobjekt i sociala sammanhang, såsom tal och sånger på en sittning med mat; såsom en spännande lokal där festen hålls osv. Kallprat tas ofta till när inga associationsobjekt finns och kan då tjäna som associationsobjekt i sig själv, genom att generera samtalsämnen. Människor som möts i sin yrkesroll har ofta något problem att lösa tillsammans som gör att det inte är lika viktigt med associationsobjekt. Dessutom spelar man en roll som ofta är väldigt effektiv i att skydda ens integritet.
Nu tillbaka till rökning: Först och främst så lugnar rökning och man vet dessutom att man är i sällskap med likasinnade när man röker i grupp – därför försvinner mycket av osäkerheten som annars finns i möten med okända. Har man ingen cigarett så är det en briljant öppning att be om en. Jag inbillar mig också att det inte är något konstigt att röka i tyst samförstånd – det är ingen som tycker att du är ett psyko bara för att du är tyst.
Själv har jag aldrig varit något vidare på själva det sociala spelet. Jag har svårt att tänka ut saker att kallprata om – även när andra försöker börja kallprata med mig så har jag svårt att komma på svar. Vad kan man säga annat än “ja” till ett påstående om att det är väldigt fint eller dåligt väder? Att svara på frågan om “vad jag gör” (dvs. vad jag jobbar med) brukar inte leda vidare eftersom de flesta tror att de inte förstår det och därför inte ställer några fler frågor om det – jag brukar komma ihåg att fråga vad de i sin tur gör, men oftast är det ett jobb som känns som just för brödfödan (“Jag är inköpsplanerare på …”) och då har jag svårt att få några fler idéer.
Av denna anledning finns det nog många jag har mött som tycker att jag är osocial, ett psyko eller bara konstig. Socialt inkompetent kan jag gå med på, i betydelsen att jag inte har en intuitiv känsla för hur spelet går till. Därför föredrar jag också sammanhang där jag känner folk eller där jag är för att bidra med något som jag kan – t.ex. i min yrkesroll. Jag är, liksom de flesta människor, en social varelse och jag mår bra av att träffa andra; jag tycker också det är roligt att träffa nya människor (de gånger de inte sabbar det redan från början med att kallprata).
Min uppfattning är att det finns väldigt många som menar att de “är sociala”, dvs. “socialt kompetenta”, men att de flesta av dem skulle stå alldeles handfallna om de möter en person som, liksom jag, bryter kontraktet. Det finns dock de som kan hantera även dessa situationer och lika naturligt som andra kallpratar få dig att prata om vad som intresserar dig. Det är personer som på något sätt inte är hindrade av spelet, men samtidigt rör sig utom det. (Jag försökte uttrycka detta för några månader i en diskussion på Tomas Jogins webblogg, men det gick inte så bra.)
Rökare är inte roligare eller mer socialt kompetenta än andra. I många sammanhang kommer de undan med lägre social kompetens för att sammanhanget (rökrummet, trottoaren utanför en rökfri arbetsplats) är som skapat för att möjliggöra friktionsfria möten. De flesta vill möta andra och det är uppenbart eftersom vi hittar på det ena efter det andra för att kunna göra det (t.ex. Små grodorna).