“Frågan är om man orkar ett år till” skriver Erik i en uppföljare till Gustavs tillbakablick till sommaren för ett år sedan. Erik syftar till om han orkar med ett till bloggår, med stress orsakad av “Bloggposter [som] föder bloggposter. Information [som] genererar information”.
Erik nämner mig som exempel på bloggare som skriver mycket. Häromdagen när jag pratade med en vän som kommenterade detta så svarade jag att det faktiskt är jobbigare att inte skriva mycket. Jag håller med om att det ofta är stressande, frustrerande och att man ibland undrar om ens blogg äger, som Tyler Durden i Fight Club menar att alla ens saker äger en. Varje gång när jag inte får chans att posta idéer jag har kommer frustrationen och stressen.
Samtidigt så känner jag att jag har hittat hem i och med att jag upptäckte webbloggandet. Det här är min form. Det bildar på något sätt en stomme i min tillvaro – kanske inte den främsta och viktigaste stommen, men den ger ändå struktur åt det jag tänker på. Så länge som jag håller någorlunda jämn fart så ger den positiv energi.
Jag både förstår och inte förstår varför man ger upp. Jag förstår att man vill bli fri från stressen och frustrationen. Men samtidigt så tror jag att stressen och frustrationen är en signal som indikerar att man inte har något val. Jag tror att det tyder på att man har ett behov av någonting som ger det webbloggande kan ge, och lämnar man det utan att finna substitut är det möjligt att stressen och frustrationen bara växer. Man har satt igång något som inte kan återkallas.
Det jag har svårare att förstå är exakt vad man vill ha ut av webbloggandet, vad man har för förväntningar som inte har infriats och som därför får en att överväga att ge upp. För mig verkar lösningen ligga lite i att försöka upprätthålla en inställning till webbloggandet som något där man dumpar ut sina tankar först och främst för att dumpa ut dem, utan att bekymra sig så mycket om sin eventuella publik. En del av lösningen är också att blogga oplanerat: man har en idé, man sätter sig ned – ibland tycks det underlätta att som första mening skriva något i stil med “Detta är något jag har svårt att uttrycka …” – och så skriver man det som dyker upp. Man ska inte bekymra sig så mycket om struktur och att man når någon sorts slutsats; istället får man vara trygg i förvissningen om att slutsatsen kommer, förr eller senare.
Något av det bästa med webbloggandet är detta informella kontrakt som säger att postningar får vara rena och vilda spekulationer, att man får avbryta sig mitt i om man inte har tid att fortsätta (något som händer mig ofta som småbarnsförälder), och att man bara följer upp idéer om de intresserar en själv. För andra är man en kanal som det bara är att stänga av om man inte längre är intressant – men jag är övertygad om att denna form av frånkopplat skrivande har potential att för det mesta vara mycket intressant, eller åtminstone inspirerande. Det bästa exemplet på detta är för mig Matt Webb. Åven om jag inte alltid hänger med i hans resonemang så förmedlar han alltid entusiasm för ämnet.
Om det är sant att man inte har något val, att bloggande är något oåterkalleligt som man kommer behöva ersätta med något annat om man ger upp det – om det är sant så handlar det nog mycket om att bli vän med sitt bloggande. Varje gång man känner stressen att man borde blogga, men inte vet om vad, så blogga om det. Posta skräp om det hjälper dig att komma igång igen (och lyd inte Chris Pirillos råd i denna fråga). När du stöter på något som du vill läsa, men inte har tid, blogga kort om det, med en länk om det är möjligt, och släpp det. När du har tid, så titta tillbaka efter sånt du inte hunnit med.
Just detta med att titta tillbaka på vad man har bloggat tidigare tror jag mycket på. Om man bloggar genom att dumpa ut tankar, obekymrad om ifall någon annan än man själv kommer förstå, och samtidigt tittar tillbaka till det man postade för sex veckor sedan, sex månader, ett år, så kommer ens stil att förbättras i takt med att man läser sig själv. Efter sex veckor eller mer är det lite som något någon annan har skrivit, men man minns ofta situationen då man skrev det, perioden då man tänkte på dessa saker. Man behöver inte aktivt studera vilka “fel” man har gjort rent språkligt och innehållsmässigt – bara det att man läser tillbaka kommer göra att man uppfattar, mer eller mindre medvetet, vad som är bra och “rätt” och vad som är mindre bra och “fel”.
Fortsätt att blogga, men gör det med mindre ansträngning. Gör det först och främst för dig själv. Håll inte fast för hårt i de tankar du har, utan nöj dig med att ha fått ned dem i skrift och att de kommer leva vidare i ditt undermedvetna – förr eller senare poppar de upp igen, förmodligen lite mer mogna. Spara inte bokmärken till saker du ska läsa i en enda lång lista – en hög – utan spara dem sorterade per dag och glöm bort dem, för att bläddra igenom när du har tid och lust att läsa.
En sak till jag har tänkt på i detta sammanhang är att lära sig snabbläsning. Man behöver inte läsa någon bok om det. Det enda som krävs är att bestämma sig för att läsa snabbare och att göra det utan att “läsa tyst” i huvudet, samt med pekfingret eller en penna för att ögat ska kunna följa med på raderna. Det räcker långt. Du kan uppfatta mycket av en text genom att läsa början och slutet av varje stycke, rubrikerna, innehållsförteckningen, indexet, leta efter kursiverade eller ofta återkommande ord, citat, osv. Genom att läsa så kan du välja hur noga du vill läsa något – hur mycket information du vill absorbera. När du skummar en text på detta sätt så kommer du hitta ställen som intresserar dig mer än andra och som du kan läsa noggrannare. Läs mer hos Niklas.
Shit vad snöigt det här blev.