Jag lunchade med en vän igår och vi pratade lite om vetenskapligt upptäckande. Jag nämnde ryssen Grisja Perelmans lösning av Poincarés förmodan och att jag undrade om man kunde säga något om hur matematiker går tillväga när de löser sådana problem. Givetvis finns det ingen process eller metod.

Min kompis sa att det förmodligen är en blandning av gissande och analys, samt intuition – vilken utvecklas av gissandet och återkopplingen från analysarbetet. Jag sa att jag tror att balansen är viktig: för mycket betoning på endera intuitivt gissande eller logisk analys skulle göra att det inte fungerar lika väl.

Detta påminde mig om påståendet (som jag läste i Lean Development av Mary och Tom Poppendieck) att för att maximera nivån av lärande i vetenskapliga experiment så måste felfrekvensen vara omkring femtio procent. För mycket lyckade experiment och man riskerar att överse de fall där ens hypotes inte skulle vara giltig, och för mycket misslyckanden får en förmodligen att tro att hypotesen inte alls stämmer.

Jag nämnde också att jag är intresserad av detta för att vetenskapen för mig verkar vara just en balans mellan intuition, magkänslor, vilda idéer – och rationellt, metodiskt analysarbete och experimenterande. Inom systemutveckling så tycker jag det är en överbetoning på det rationella och det faktum att varje projekt är en utforskande och kreativ process brukar nedtonas. Det är som att man har en felaktig bild av vad som är vetenskapligt och hänvisar till den.

När jag nämnde det så sa min kompis att man nog fick skilja på ingenjörsvetenskapen och övrig vetenskap – att man i vetenskapligt arbete utforskar något okänt, medan problemområdena inom ingenjörsvetenskapen är mer välkända och det mer är fråga om att tillämpa det man vet fungerar. Jag svarade att det stämmer, men att systemutveckling inte kan klassas som ingenjörsvetenskap: problemområdet är förvisso inte fullständigt okänt, men det faller ändå någonstans emellan.

Ur Nationalencyklopedin om ingenjörsvetenskap:

[V]etenskapsområde som behandlar specifikt tekniska problem. Ingenjörsvetenskap betraktades tidigare ofta som tillämpad naturvetenskap, men har alltmer kommit att ses som ett eget vetenskapsfält. Det har skett i takt med teknikens utveckling mot allt större komplexitet. Forskning inom ingenjörsvetenskapens olika områden (byggnadsteknik, maskinteknik, elektroteknik, kemiteknik osv.) bedrivs vid tekniska högskolor, branschforskningsinstitut och industrilaboratorier. Inom ingenjörsvetenskapen studeras tekniska system på olika nivåer, från enskilda komponenter till sammansatta system. Begreppet optimering är centralt. Man söker finna de villkor som gör att ett tekniskt system på ett optimalt sätt uppfyller vissa villkor. Det kan t.ex. gälla att konstruera ett system som med minsta möjliga egenvikt klarar bestämda prestandakrav. Utvecklingen på dataområdet har gjort sådana optimeringar möjliga att genomföra på ett rationellt sätt.