Ur söndagens DN, Kristiina Kyander, Holländska hus sticker ut (rubriken lydde så åtminstone i papperstidningen):

Holland är vida känt för sina kanaler. På det gamla flygfältet i Ypenburg byggs nu både kanaler och bostäder där varje kvarter får sin prägel av olika arkitekter.

[–––]

– Från utsidan kan man inte se om huset är uthyrt med starkt subventionerad hyra [säger informationschefen för projektet, Eugene Noya] eller om det är sålt till marknadspris. Alla kategorier är blandade i kvarteren. Knappt en tredjedel är hyresrätter med låga hyror, knappt en tredjedel är dyrare hus till salu; de flesta i ett särskilt område [varför?]. Däremellan finns priser på normalnivå, både för uthyrning och försäljning. De billiga lägenheterna finns alltså i hus där arkitekturen är av lika hög klass som i de dyra.

[–––]

Lekplatsen finns med på ritningen över området, men inte i verkligheten. Detsamma gäller affärer; ännu finns inga i kvarteren, förutom en supermarket en halv kilometer bort. Det är bilen som gäller, även om spårvagn 15 har en bra sträckning, konstaterar Sylvie van’t Hooft [nyinflyttad i området]. […]

Det är intressant att de blandar olika inkomstgrupper genom att bygga olika storlekar på husen, samt subventionera hyran för en del av dem utan att göra någon annan åtskillnad, som till exempel att bygga mindre påkostade hus. Det rimmar väl med vad Jane Jacobs skrev i The Death and Life of Great American Cities.

Det märkliga är dock – och detta är tvärtemot vad Jacobs förespråkar – att man när man uppför en helt ny stadsdel bygger uteslutande bostäder och inte ser till att man kan ta sig till fots till affärer, restauranger, biografer, med mera. Istället tar man för givet att de boende har bil.