Ur Christer L Petterssons artikel om den sydafrikanske konstnären William Kentridge, En kolbaserad sydafrikan, i dagens DN:
– Jag började experimentera med att göra animationer helt på egen hand genom att göra en kolskiss, sedan filma den, sudda ut i kanterna, lägga till en bit och filma igen. Jag var för otålig att sitta och vänta på eventuella pengar från någon fond för att göra en film.
Med den tekniken har William Kentridge gjort otaliga kortfilmer. Alla med kolskisser som utgångspunkt. [–––]
– Jag gör en minut i veckan. Deet finns de som gör en minut om året, då vill det till att man vet vad man ska göra, men det vet jag aldrig, säger William Kentridge frankt. [–––]
Filmerna, som är slutprodukten av teckningarna, är för det mesta drömlika, packade med symbolik och ständiga transformationer: en katt blir en telefon, blir ett stativ, blir en kamera, blir en pistol. Filmer och motiv tenderar att röra sig kring ämnen som skuldkänslor, makt, krig och förtryck, men där finns också distanserad humor och värme. Ingenting är givet.
– Just nu håller jag på med något med Soho [Eckstein, en återkommande figur i hans filmer] som har med faderskap och stränder att göra, men jag vet inte var det kommer att sluta, säger han svävande.
Jag får tjuvtitta i en liten digitalkamera på vad han hittills har åstadkommit på fader-barn-strand-temat. Vågorna rullar med en makalös realism. Pappan leker med barnet i vågorna. Han tappar greppet, barnet försvinner under vattnet.
När jag läste detta tänkte jag att denna typ av filmskapande skulle kunna utvecklas till en metafor för skapandeprocessen. Kentridge verkar inte ha någon konkret plan när han påbörjar en film. Kanske låter han varje skiss (dvs. filmruta) skapa idéer för vad som ska hända härnäst. På det sättet arbetar han sig framåt, med en minut färdig film i veckan. Hur vet han att han är klar? Blir han klar när han ursprungligen tänkte sig att bli klar? Det är uppenbart, tycker jag, att han skapar och upptäcker samtidigt. Tänker han då någonsin på helheten? På att filmen ska utgöra en enhet? Spelar han upp det av filmen han har åstadkommit under arbetets gång?
Det är intressant att jämföra hans sätt att arbeta med ett mer planerat tillvägagångssätt. Då handlar det om att komma fram till en övergripande idé med hjälp av skissande, storyboarding, osv. Planen utgör då ett ramverk som varje filmruta ska passa inom. Helheten planeras i förväg.
Åven om man skapar och upptäcker i kombination så är det som att man har en informell plan. Möjligheterna är på något sätt begränsade av det som har etablerats av de redan producerade filmrutorna. För varje ny serie filmrutor väljer man bort möjligheter. Samtidigt skapas nya.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på att jag har läst att Alfred Hitchcock skulle ha haft hela filmen klar för sig i detalj när inspelningsarbetet startade. Jag måste kolla upp om det står något i Hitchcock/Truffaut av François Truffaut.